Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Dags lagstifta om civilkurage för att förhindra brott

I världens mest individualiserade land behövs en lagstiftning om civilkurage. En sådan lag skulle kriminalisera att inte agera för att avvärja, förhindra eller helt avbryta ett pågående brott, skriver Tobias Andersson, SDU.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Del 6 av 8: SDU

Det är vida känt att Sverigedemokraternas kriminalpolitik sedan länge ligger i framkant i Sverige. Vid upprepade tillfällen har vi kunnat se hur vår politik kommit att bli åtminstone påstådd politik även hos andra partier.

Trots att det primärt var just kriminalpolitik som fick mig att engagera mig en gång i tiden så finns det en fråga på området som enligt Ungsvenskarna saknas i partiets arsenal; en lagstiftning om civilkurage. En sådan lag skulle kriminalisera att inte agera för att avvärja, förhindra eller helt avbryta ett pågående brott.

Det är lätt att tappa hoppet om mänskligheten när man läser om hur brottsutsatta personer ignorerats av andra som hade kunnat komma till deras undsättning. Den typen av agerande ska därför enligt oss vara straffbart.

I praktiken skulle detta innebära att en person som exempelvis bevittnar uppenbara sexuella ofredanden på en festival men som väljer att inte ingripa kan straffas för sin fega passivitet. Trenden att filma i stället för att ingripa skulle vi också få bukt med genom detta förslag till lagstiftning.

En sådan lagstiftning behöver självklart anpassas på ett sådant sätt att Agda 87 år inte kan bli dömd för att hon fysiskt inte ingrep om hon råkade bevittna en gängmisshandel. Lagen bör i stället vara pragmatiskt utformad och ta hänsyn till den berörda situationen och vittnenas olika förutsättningar. Utgångspunkten ska dock vara att alla kan göra något. Enkla saker som att larma polisen, uppmärksamma andra eller störa gärningsmännen kan ofta vara direkt avgörande för offren.

Sedan vi började driva frågan har det initierats en intern diskussion inom partiet som lär nå kulmen på partiets landsdagar i höst då förslaget är lyft som motion av oss.

I den bästa av världar behövs ingen lag

Det främsta argumentet som anförs mot en civilkuragelag har internt varit att otryggheten i dagsläget är oerhört hög och att det därmed vore en stor risk för medborgarna att nu försöka börja ”försvara varandra utan skydd från staten”. Problembeskrivningen må vara korrekt men det kan omöjligt vara ett legitimt skäl för att inte göra något.

Visst behöver den generella tryggheten stärkas, i den bästa av världar behövs inte ens en civilkuragelag eftersom det vore en del av varje medborgares moral att ingripa för att hjälpa någon i nöd. Så är dock inte fallet i nuläget och med detta förslag hoppas vi kunna verka för ett samhälle i vilket det sitter i ryggmärgen att försvara de man delar nationell gemenskap med.

Givet partiets högstämda retorik kring att stärka gemenskapen i vårt samhälle så finner vi det uppenbart att civilkuragelagstiftning borde vara en naturlig del av partiets valrörelse.

Kriminalpolitik är ständigt aktuellt och i takt med att andra partier tar efter allt fler av våra förslag på området behöver vi komma med nya kreativa lösningar på ett av våra största samhällsproblem.

Sverigedemokraterna har varit duktiga på att prata om stärkt gemenskap genom assimilation, tydligt bejakande av svensk kultur med mera. Det är positivt men det räcker inte med att utvisa islamister och utbilda nyanlända. Även bland infödda svenskar kan det råda en utbredd avsaknad av respekt för varandra – föga förvånande i världens mest individualiserade land.

Straffbart att svika en medmänniska

En ny lag om civilkurage bör därför även ses som ett försök till att återupprätta det sociala kapitalet i Sverige. Ett starkt socialt kapital är uteslutande positivt och om vi genom lagstiftning successivt kan börja känna en trygghet i att personer faktiskt ingriper ifall vi råkar illa ut så är vi en bit på vägen.

Aldrig ska vi behöva oroa oss för att folk tar den lätta vägen och väljer att låtsas som att man inte ser att ett uppenbart brott begås. Gör man det trots lagen så ska man straffas proportionerligt för att man svikit sin medmänniska.

Våldsmonopolet ska förbli intakt

Internt i partiet så har också argument förts fram att det hela vore en kapitulation från statens sida och att det riskerar att rucka på våldsmonopolet. Det argumentet bygger dock på att man anser att staten inte redan har kapitulerat i sin strid mot kriminalitet och otrygghet, något som kan diskuteras. Oaktat detta kommer alltid det stora flertalet av de brott som begås äga rum långt under polisens radar. I de lägena är det därför dags att vi som medmänniskor blir bättre på att ingripa.

Gällande polisens våldsmonopol så ska det förbli intakt. Det bör dock inte stå i motsats till att personer i högre utsträckning försöker avvärja brott. Aktivt självförsvar har aldrig kritiserats för att utmana våldsmonopolet så varför skyddande av sina medmänniskor skulle göra det förblir för oss en obesvarad fråga.

Ungsvenskarna är övertygade om att det på partiets landsdagar kommer att finnas ett stort stöd för en förändring av partiets kriminalpolitik i denna riktning. Allt annat vore anmärkningsvärt. Hur kan man hävda att man står på brottsoffrens sida om man inte gör allt i sin makt för att skydda dem?

Tobias Andersson

nationell talesperson, Ungsvenskarna, SDU