Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Rasbiologi. Med hjälp av rasbiologin skulle den vetenskapligt påvisade degenereringen av mänskligheten pareras. Att mätverkytgen och mätningarna bakom dessa slutsatser var felaktiga och bristfälliga samt tolkningarna tendentiösa spelade ingen roll. Skadan var redan skedd och rasbiologin kom att betraktas som god vetenskap och spred sig över hela världen, skriver Leo Kramár. Bilden föreställer den tyske rasforskaren Robert Burger-Villingen som fastställer huvudformen på en kvinna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Dagens sanningar kan lätt bli morgondagens lögner

I debatten om vetenskapens ställning, alternativa fakta och tilltron till vetenskapsmän är det av största vikt att behålla en sund skepsis till det som för stunden betraktas som vetenskapliga sanningar. Vissa frågor kan vetenskapen besvara entydigt, andra inte. En av de största katastroferna i vår tid blev möjlig inte för att politikerna handlade i strid med vetenskapen utan för att de blint trodde på den, skriver Leo Kramár.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det pågår en kampanj för att stärka vetenskapens ställning och tilltro till vetenskapsmän. Initiativet kommer från USA där president Trumps oförsiktiga uttalanden, hans ”alternativa sanningar” har väckt berättigad oro.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Samtidigt har det också kommit försiktiga varningar av forskare som professor Christian Azar och Maria Wolrath Söderberg som visar på gränsen mellan vetenskap och politik och gör klart vilka frågor vetenskapen kan besvara med ett entydigt sant eller falskt och vilka som vi inte kan veta säkert något om. Vetenskapliga ”sanningar” är inte huggna i sten. Det som utmärker sann vetenskap är att den ständigt utövar självkritik, att gamla sanningar ständigt omprövas.

Leo Kramár

En av de största katastroferna i vår tid blev möjlig inte för att politikerna handlade i strid med vetenskapen utan för att de blint trodde på den.

För 1800-talets vetenskapsmän var det uppenbart att den vita rasen visade alla yttre tecken på att vara den sista länken i Darwins utvecklingskedja och därför den mest fullkomliga. Antropologin såg dagens ljus i början av 1800-talet och återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna drev fram en ny vetenskap, genetiken. Man började mäta och jämföra olika folkgruppers begåvning och intelligens. Inte oväntat fick man bekräftelse på att européerna var intelligentast, men till forskarnas förskräckelse visade upprepade mätningar att folks intelligens sjönk med tiden, att nya generationer blev dummare, att mänskligheten höll på att degenerera.

Rasbiologins introduktion

Det visade sig senare att mätverktygen var bristfälliga, mätningarna felaktiga och tolkningen tendentiös, men skadan var redan skedd. Forskningsresultaten väckte oerhört uppseende och farhågor världen runt. I början av 1900-talet rådde en allmän pessimism om människans biologiska framtid och såväl forskarsamhället som allmänheten krävde snabba åtgärder för att rädda mänskligheten från den hotande katastrofen.

De åtgärder man krävde och föreslog syftade till att stoppa den pågående degenerationen. En ny vetenskap, rasbiologi, introducerades. Eugeniken, rasbiologin ansågs kring sekelskiftet 1900 allmänt som god vetenskap. Dess främste företrädare i Sverige Herman Lundborg var en internationellt erkänd forskare och Statens institut för rasbiologi gästades av namnkunniga eugeniker från världens alla hörn, från Schweiz och USA till Sovjet och Kina. Nu undrar kanske många, Sovjet? Verkligen, den tyskvänlige och antisemitiske Lundborg uppehöll under flera år flitiga och vänskapliga kontakter med sovjetiska kolleger, även judiska sådana.

Eugeniken och rasbiologin var inte något som var förbehållet ”högern”. Tvärtom var det så att den eugeniska alarmismen var allmän, och under första delen av 1900-talet rådde bland såväl politiker som i vetenskapssamhället och det kulturella etablissemanget i stort sett konsensus om nödvändigheten av rashygieniska åtgärder.

Sovjet inget undantag

Sovjet var inget undantag. Institutionen för genetik vid Moskvauniversitet som startades 1919 förvandlades redan 1921 till ett Eugenikinstitut där man samlade kranier och klassificerade folk efter blodgrupp. Ryska eugeniska sällskapet hade en särskild kommission för studium av den judiska rasen som man ansåg vara mindervärdig. Och som på andra håll föreslog man olika rashygieniska åtgärder och socialt motiverade ingrepp som sterilisering av psykiskt sjuka och yrkeskriminella.

Det sovjetiska förhållningssättet påverkade inställningen till eugenik och rasbiologi hos marxister och andra vänsterintellektuella i väst. Inflytelserika opinionsbildare och kända kulturpersonligheter som medlemmar av det socialistiska Fabiansällskapet George Bernard Shaw, H G Wells, Beatrice och Sidney Webb, Julian Huxley, C P Snow, Harold Laski, Havelock Ellis, Emma Goldman med flera höll åsikter som vi i dag skulle beteckna som reaktionära och rasistiska och propagerade för rashygieniska åtgärder. Marxisten och framstående medlemmen i kommunistpartiet, genetikern J B S Haldane tyckte att i en socialistisk stat kunde rashygienen visst praktiseras i stor skala, att genetiskt belastade individer skulle steriliseras och att man inte borde tillåta invandring av sämre begåvade raser som ”negrer” till Europa.

Viktiga lärdomar

Det svenska Statens institut för rasbiologi inrättades med brett stöd i riksdagen – en av motionärerna var Hjalmar Branting (S) – med det uttalade syftet att ”…befordra folkets och rasens utveckling i sund riktning”. Hur skulle upplysta politiker kunna agera i strid mot vetenskapen?

Vi vet alla det förfärliga slutet på historien. Det vi borde lära av den är att förhålla oss kritiskt även till vetenskapen och till forskarnas roll i samhället. Det är en svår rågång och det handlar inte om relativisering av fakta utan om att skilja på de frågor vetenskapen kan eller inte kan besvara och att behålla sund skepsis till vad som för stunden uppfattas som obestridlig vetenskaplig sanning. Vetenskapen utvecklas ständigt och dagens sanning blir lätt morgondagens lögn.

Leo Kramár

författare till "Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler."