Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Billy Larsson, leg psykolog, fil dr i psykologi.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Dagens klimatpolitik är orättvis och farlig

Bättre insikter i vår psykologi och att se klimatet som en etisk fråga, det är vad som krävs för att uppnå klimatmålen, skriver Billy Larsson, fil dr i psykologi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Experterna är eniga. Sverige har bäst klimatpolitik, men den är otillräcklig för att nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till högst två grader.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Då kan man förstå vartåt det barkar. Och då uppstår frågor om hur det blivit så här, och hur man ska lyckas bättre. För att svara på dessa frågor behövs psykologiska insikter och filosofisk analys.

Vad vi nu har påbörjat är det sämsta som mänskligheten gjort hittills. Vi ändrar grunden för vår välfärd genom att rubba sätten som vår planet fungerat på under de senaste 11 000 åren.

Om vi utgår från människans psykologi och att mänskligheten är organiserad i länder som konkurrerar med varandra, uppstår en tragisk insikt. Inget talar för att världssamfundet ska vidta tillräckliga åtgärder för att uppnå Parisavtalets mål. Tvärtom, det troliga är att vi gör för lite, och sedan anpassar oss till försämrade livsvillkor, så gott det går.

Vad vi nu har påbörjat är det sämsta som mänskligheten gjort hittills. Vi ändrar grunden för vår välfärd genom att rubba sätten som vår planet fungerat på under de senaste 11 000 åren – ett fullskaleexperiment som vi inte vet hur det slutar. Dagens otillräckliga klimatpolitik är därför farlig, eftersom risken ökar för en medeltemperatur långt över två grader. Därmed ökar riskerna för sämre matförsörjning, sämre fysisk och psykisk hälsa, och ytterst krig om krympande resurser. Konsekvenserna kan bli att miljarder människor får sämre liv, och att miljoner människor dör i följderna av ökad medeltemperatur och minskad biologisk mångfald.

Filosoferna däremot är eniga, att göra så är fel: vi begår en orättvisa mot kommande generationer. Den politiska debatten däremot är stum.

Försiktighetsprincipen kräver att det är dessa risker som debatten utgår ifrån, för att bedöma vilka åtgärder det är rimligt att kräva medborgerlig acceptans för. Men den principen gäller inte i det politiska samtalet. I stället tycks vi vara beredda att ta sådana risker, och ser inget klandervärt i vårt agerande. Filosoferna däremot är eniga, att göra så är fel: vi begår en orättvisa mot kommande generationer. Den politiska debatten däremot är stum när det gäller att diskutera klimatet som en etisk fråga.

Det beror bland annat på att trots allt prat om klimatångest är det svårt att förstå vad vi sysslar med, eftersom vårt psyke är anpassat för att hantera hot som jägare och samlare. Det gör att vi på riktigt förstår att något är negativt först när det uppfattas med våra sinnen, så det griper tag i känslolivet. Därför brydde vi oss inte särskilt mycket om nazisternas koncentrationsläger när det bara skrevs om dem i tidningar. Det var först när bildbevisen kom som engagemanget uppstod. Därför är det svårt att förstå ett hot som drabbar den fattiga delen av kommande generationer allra värst, för ofödda människors lidande känns inte riktigt i magtrakten.

Vi låter ökad BNP gå före skyddet av kommande generationer. Mer nytänkande än så är vi alltså inte.

Det gör att få ner utsläppen i tillräcklig grad inte är prioriterat. Partierna styrs i stället av två saker. Det ena är att man vill att lösningsförslagen ska vara i enlighet med partiets ideologi. Är man ett parti som gillar skatter, vill man höja skatter. Är man ett parti som gillar marknadslösningar vill man att företag tar fram teknik som tar bort gjorda utsläpp från atmosfären, och så är problemet löst. En teknikoptimistisk hållning som är omoralisk, eftersom den nedprioriterar åtgärder i nuet. Det andra som styr politiken är rädsla för att framföra krav som man skulle kunna förlora väljare på. Resultat kan då bara bli ett: otillräckliga åtgärder.

Dessutom finns nationsegoism inblandad. Ett tillägg till den så kallade klimatlagen (som ska se till att utsläppen blir tillräckliga) säger att förslag ska vara förenliga med ekonomisk tillväxt. Samtidigt finns forskning som tyder på att ett tillväxtmål försvårar att uppnå klimatmålet. Då låter vi ökad BNP gå före skyddet av kommande generationer. Mer nytänkande än så är vi alltså inte.

Att bemöta kraven på kraftfullare åtgärder från Laestadius, Johan Rockström och Greta Thunberg med tystnad är fegt och omoraliskt.

Det trovärdigaste alternativet till dagens otillräckliga klimatpolitik framförs av professor Staffan Laestadius i boken Klimatet och omställningen. Men förslagen har bemötts med tystnad från partipolitiken, förmodligen för att de inte går att placera in på höger-vänsterskalan och kräver att medborgarna accepterar vissa försämringar. Men att bemöta kraven på kraftfullare åtgärder från Laestadius, Johan Rockström och Greta Thunberg med tystnad är fegt och omoraliskt.

Därför är det dags för partierna att riva plåstret från munnen och förklara om det stämmer att inget parti har en politik som leder till att Sveriges utsläppsmål nås, och förklara klokskapen med den hållningen i så fall.

Ska vi lyckas att på riktigt prioritera de globala miljöproblemen, skulle vi behöva förstå att vi kommit till en punkt i den mänskliga historien, med helt andra utmaningar än som jägare och samlare. Ett lackmustest på vår förmåga till omtänkande vore följande:

Vi förstår att det kan finnas ytterst allvarliga hot, även om känslostödet är vagt. Då diskuterar vi klimatfrågan som en moralisk fråga, eftersom vi håller på att försämra livsvillkoren för de människor som ska leva under det närmsta tusentalet år. Och då lät vi klimatmålet vara överordnat målet om ökad BNP.

Då skulle vi bli moderna på riktigt. Därmed skulle vi bli en internationell förebild genom historiskt nytänkande. Till glädje för både oss själva och kommande generationer.

Billy Larsson

leg psykolog, fil dr i psykologi

författare till boken ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet”