Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Gerd Lärfars, docent, specialist i internmedicin och hematologi, ordförande NT-rådet och Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik, Linköpings universitet, Etisk rådgivare, Västra Götalands-regionen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Därför måste vi ibland säga nej till dyra läkemedel

Obehagligt nog kommer prioriteringar i sjukvården att innebära att olika grupper ställs emot varandra och att vi tvingas att sätta ett pris på liv och hälsa. Men vi måste komma ihåg att det är de svagaste grupperna som riskerar att drabbas värst om vi inte gör medvetna och ibland tuffa prioriteringar, skriver rådet för nya terapier, NT-rådet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under senare tid har vårdens prioriteringar fått mycket uppmärksamhet i GP och i samhällsdebatten. När vården nu på allvar börjar göra prioriteringar av vilka metoder och läkemedel som ska användas i Sverige väcks ett antal oroliga frågor. Vilken vård kan vi förvänta oss från våra offentliga vårdgivare? Hur kan man försvara att avsluta behandlingen för svårt sjuka patienter där det saknas behandlingsalternativ? Riskerar prioriteringar att urholka samhällskontraktet kring vården? Varför görs egentligen dessa prioriteringar?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mandat att prioritera

Rådet för nya terapier, NT-rådet, har landstingens mandat att prioritera och ge rekommendationer om vilka läkemedel som ska användas i Sverige. Syftet är att bidra till jämlik vård genom att samma rekommendationer gäller över hela landet. I denna debattartikel försöker vi som tillhör NT-rådet förklara varför prioriteringar inom vården är nödvändiga.

Vi har under de senaste decennierna kunnat lägga allt fler friska år till livet och möjligheterna att behandla och även bota sjukdomar blir allt fler. Men vårdens resurser är begränsade och måste räcka till både läkemedel, andra behandlingar, utrustning och personal, vilka också vill följa med i samhällets löneutveckling. Sedan länge har det varit omöjligt att göra allt vi skulle vilja inom vården – trots att resurserna till vården ökar. Därför måste vi prioritera.

Hur ska vi då prioritera så att vi lever upp till samhällskontraktet och att de prioriteringar vi gör uppfattas som rättvisa – men också så att vi använder våra gemensamma resurser på ett sätt som ger största möjliga nytta?

Inga irrelevanta faktorer

Svaret på detta hittar vi i den etiska plattform för prioriteringar som riksdagen fattade beslut om 1997 och där det sägs att patienters behov ska vara vägledande för hur vi fördelar resurser. Ju större behov desto större andel av resurserna. När vi bedömer behov får vi inte väga in irrelevanta faktorer som kön, ålder, socioekonomi eller tidigare livsstil. Samtidigt måste vi även titta på vilken effekt våra behandlingar har så att de gör nytta och vi måste också se till så att kostnaden för den effekten är rimlig. Om den inte är rimlig, innebär det att vi lägger resurser på en mindre värdefull behandling – och då förbrukar de resurser som hade kunnat komma andra patienter till del. I den etiska plattformen är det också tydligt att vi ska vara så öppna som möjligt med de prioriteringar som görs.

Hur kan NT-rådet då säga nej till behandling av svårt sjuka patienter?

Det kan bero på att kostnaden för ett läkemedel inte är rimlig i relation till den effekt det har. Eller att det råder stor osäkerhet om vilken effekten faktiskt är, därför att det inte finns forskning som tydligt kan visa det. Om det både råder stor osäkerhet om effekten och priset är mycket högt – ett flertal miljoner per patient och år − kan behandlingen inte prioriteras.

Kan inte acceptera priserna

Företagen som tillverkar läkemedlen sätter priset på medicinen. Vi har full förståelse för att de måste gå med vinst, samtidigt ser vi att lönsamheten är god för läkemedel som är riktade till patienter med ovanliga sjukdomar, med en stark tillväxt och väldigt många nya läkemedel i pipeline. Samhället kan inte stillatigande acceptera de priser som sätts om våra begränsade resurser i vården ska räcka till så mycket god vård som möjligt. Snarare behövs det tuffa prisförhandlingar på nationell nivå. NT-rådet har inrättats för att skapa förutsättningar för sådana nationella förhandlingar.

Om vi accepterar de priser som sätts i dagsläget riskerar det att drabba svaga grupper med stora behov av vård där det inte finns några företagsintressen eller andra starka företrädare. Obehagligt nog kommer alltså prioriteringar att innebära att olika grupper ställs emot varandra och att vi tvingas att sätta ett pris på liv och hälsa. Men vi måste komma ihåg att det är de svagaste grupperna som riskerar att drabbas värst om vi inte gör medvetna och ibland tuffa prioriteringar. I debatten föreslås att man måste väga in de samhällsekonomiska vinsterna med dyra behandlingar, till exempel minskad sjukskrivningstid. Det görs redan i dag – men det måste göras med försiktighet för att inte förstärka existerande ojämlikheter där grupper som kan bidra till samhällsekonomin får företräde framför grupper som saknar sådana möjligheter. Oavsett hur man räknar är dock själva läkemedelspriset den i särklass viktigaste komponenten för om kostnaden blir rimlig i relation till effekten.

Välkomnar en öppen debatt

Slutligen, vi välkomnar en öppen debatt kring vårdens prioriteringar och vi förstår att det leder till kritik när vi måste prioritera ner en behandling. Vi skulle dock önska att kraft även lades på att debattera och kritisera läkemedelsföretagens prissättning som i stor utsträckning ger upphov till problemen som drabbar enskilda patienter.

För NT-rådet:

Gerd Lärfars

docent, specialist i internmedicin och hematologi, ordförande NT-rådet

Lars Sandman

professor i hälso- och sjukvårdsetik, Linköpings universitet, Etisk rådgivare, Västra Götalands-regionen