Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Pisa är ett vanskligt fundament att utvärdera en hel samhällsinstitution utifrån, skriver Maria Wiman. Bild: Pontus Lundahl/TT, Linnea Bengtsson

Därför kan vi inte grunda skolpolitiken på Pisa-rapporter

Den 3 december är det dags igen. Då presenterar OECD resultaten av de senaste Pisa-testen. Då kommer facit och återigen får vi veta om vi måste slå på stora trumman, trycka på alarm- knappen och utlysa allmän masshysteri över svenskt skolväsende. Men låt mig presentera en djärv tanke – tänk om Pisa inte visar hela sanningen? skriver läraren Maria Wiman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Pisa-testen utförs av 15-åringar i ett 70-tal länder runt hela världen. 2012 slog Sverige bottenrekord i samtliga tre kunskapsområden; matematik, läsförståelse och naturkunskap. Rubrikerna blev naturligtvis sotsvarta. Det talades om skolfiasko. Haveri. Nationell katastrof.

2016 hade siffrorna vänt uppåt igen men inte ens då var vi riktigt nöjda. Sverige var inte i topp, långtifrån faktiskt, och detta gav upphov till massiv kritik mot läroplanen, mot politiker, lärare, lata elever, ja, få var de representanter för svensk skola som inte skulle ifrågasättas. Syndabockar är viktiga i kristider och när Pisa tilläts bli en allenarådande tumstock för svensk skolas kvalitet var det viktigt att snabbt låta huvuden rulla.

Syndabockar är viktiga i kristider och när Pisa tilläts bli en allenarådande tumstock för svensk skolas kvalitet var det viktigt att snabbt låta huvuden rulla

Åtgärder sattes in förstås. Läslyftet skulle öka läsförståelsen på bred front, Skolverkets satsning på matematiklyftet förlängdes och den dåvarande utbildningsministern Gustav Fridolin pratade skärrat om att lärare måste få högre lön, bättre status, mindre administration.

Och nu är det snart dags igen, tisdag den 3 december kommer sålunda domen. Hur har det gått för Sveriges 15-åringar denna gång?

Inte hela världen

Jag, som verksam lärare, tar dock detta med ro. Jag har nämligen för mig själv formulerat en högst remarkabel tanke – tänk om Pisa-resultaten inte är hela världen? Tänk om Pisa inte är det allenarådande allsmäktiga rättesnöret från vilken min och mina kollegors lärargärning ska utvärderas, utdömas och evalueras?

Tänk om Pisa inte är det allenarådande allsmäktiga rättesnöret från vilken min och mina kollegors lärargärning ska utvärderas, utdömas och evalueras?

Det faktum att dessa prov i detta land genomförs av en drös 15-åringar som är mycket väl medvetna om att de är anonyma och att deras resultat på intet sätt påverkar deras betyg är inte oviktigt. Att dessa 15-åringar dessutom är formade av ett skolsystem där de tillåts ifrågasätta och tänka källkritiskt väger också tungt.

Samma vår som Pisa genomförs gör Sveriges 15-åringar också tolv nationella prov, prov vars resultat enligt Skolverket ska väga tungt i slutbetygen. Jag tror att svenska ungdomar, fostrade i ett skolsystem där man ska resonera och ifrågasätta väljer att prioritera här.

Har en annan syn på auktoritet

De asiatiska länder som tronar i toppen har en annan syn på auktoritet, att följa en instruktion, ja, ett annat förhållningssätt till utbildning. Det blir därmed vanskligt att betrakta Pisa-resultaten som att de vore skapade av Gud själv den sjunde dagen för att mäta människans kunskap. Kanske är verkligheten helt enkelt inte så enkel?

I juni 2014 visade DN, genom att jämföra svenska elevers Nationella provresultat med Pisa-resultaten, att svenska elever helt enkelt inte ansträngde sig fullt ut på Pisa-testen

Det är inte oproblematiskt att lyfta företeelser ur sin kontext och jämföra dessa. I juni 2014 visade DN, genom att jämföra svenska elevers Nationella provresultat med Pisa-resultaten, att svenska elever helt enkelt inte ansträngde sig fullt ut på Pisa-testen. Jag gissar att detta blir en konsekvens av att fostra initiativtagande, idérika och ifrågasättande individer. På gott och ont.

Komplicerat att mäta

Att stöpa kunskap i form är diskutabelt, i synnerhet kanske när denna kunskap förväntas värderas, rangordnas och lägga grunden för en kritik som omfattar ett helt skolsystem. I Pisa-testen mäts ingenstans uppfinningsrikedom, kritiskt tänkande, argumentationsteknik eller andra kompetenser som många gissar att framtidens arbetsmarknad kommer att skrika efter. Inte heller premieras kommunikationsförmåga eller samarbetsförmåga eller modet att testa en kaxig idé.

Mätbarhet är komplicerat, grundläggande demokratiska värderingar och humanism blir extra svåra att omvandla i poäng

Mätbarhet är komplicerat, grundläggande demokratiska värderingar och humanism blir extra svåra att omvandla i poäng. Men denna oförmåga till exakt kvantitet gör inte kunskapen mindre viktig. Pisa-testens fokus på vissa kunskaper får därför inte bli vårt enda facit på svensk utbildnings kvalitet och svenska lärares yrkesutövning. Bildning och skola har fler nyanser och former än så.

En av flera mätmetoder

Därmed inte sagt att Pisa-resultaten är helt ointressanta. Det finns onekligen en poäng i att jämföra provresultaten över tid och det är förstås av intresse att vända blicken mot framgångsrika skolsystem i andra länder. Men Pisa är en bekymmersam grund att bygga skolpolitik på. Pisa är ett vanskligt fundament att utvärdera en hel samhällsinstitution utifrån.

Pisa är ett vanskligt fundament att utvärdera en hel samhällsinstitution utifrån

Så låt oss dra ner på växlarna den 3 december, alldeles oavsett hur resultatet blir. Ta utgången för vad den är, det vill säga inte ett oantastligt mätsnöre över svensk bildnings vara – eller ickevara, utan snarare ett av många sätt att mäta svensk skolas utfall. Det vinner vi alla på.

Maria Wiman, högstadielärare på Skapaskolan i Huddinge, utsedd till Sveriges bästa lärare 2019 av Handelskammaren