Dåliga argument för landstingsstyrd sjukvård

ANNONS
|

Det är glädjande att mina åsikter får ett sådant genomslag att två politiker, varav en sittande i Västra Götalandsregionens regionfullmäktige och styrelsen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset, skriver en replik.

Först kan vi ha i åtanke att ett avskaffande av landsting och regioner innebär att ett antal politiker och tjänstemän får se hela eller delar av sin födkrok indragen. Det finns få, om ens några, som uppskattar att bli avskaffad.

Vad gäller Socialstyrelsens granskningsrapport så är det intressant hur ledningen för SU formulerar sig (enligt Bröndt och Mollstedt), att patienter utrustats med skedar och kastrullock är ”närmast en vandringssägen”. Att överbeläggningar är mer regel än undantag, att patienter har placerats i korridorer, att patienter har legat utlokaliserade på avdelningar där de inte hör hemma, att personalbemanningen inte är dimensionerad för överbeläggningarna, att patientsäkerheten blivit lidande och risken för vårdskador ökat, inget av detta bemöter Bröndt och Mollstedt.

ANNONS

Politiker styr i stort sett alla led

Exemplet som Bröndt och Mollstedt tar upp om den lokala finansieringen och utformningen av vården är för mig snarare ett argument för att staten skall ta över ansvaret för sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagen 2§ säger: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Med 20 landsting och regioner så finns 20 olika lika villkor, vilket är tvärt emot vad lagen säger.

Politiker detaljstyr inte, hävdar Bröndt och Mollstedt. Ändå yttrar sig deras politikerkollegor och kräver fler vårdplatser i GP (5/2 2011). Ändå sitter politiker i en beställarorganisation och beställer exakt antal operationer och behandlingar, samt exakt vad dessa skall kosta. Ändå sitter andra politiker i utförarorganisationer och ser till att sjukhusen producerar sagda beställda vård till givet pris. Politiker sitter i sjukhusens styrelser och bestämmer hur vården skall organiseras och utföras. De politiskt tillsatta styrelserna bestämde till exempel om organisationsförändringarna angående ortopedin vid SU och akutverksamheten vid NU-sjukvården. Det enda som saknas är politiker som triagerar patienterna på akuten och politiker som visar var i korridoren sängarna skall stå, så är kedjan komplett.

Lokal förankring inget självändamål

Bröndt och Mollstedt har tillsammans 50 års erfarenhet av vårddebatt. Det är imponerande, men hur det skall påverka överbeläggningssituationen vid SU har jag svårt att se. Lokal förankring, eller en huvudmannaförändring, är inga självändamål. Men en huvudmannaförändring tillsammans med avpolitisering och förändringar i vårdens ledning och styrning, där Socialstyrelsen och eventuellt Arbetsmiljöverket får plats i sjukhusens styrelser för att garantera att besluten som fattas är patient- och personalsäkra, är en möjlig väg att gå.

ANNONS

Om inte heller dessa tankar faller i god jord rekommenderar jag herrarna Bröndt och Mollstedt att informera sig om vad deras partiordförande, tillika statsminister, Fredrik Reinfeldt (M) anser om landstingens och regionernas vardande. Norge har EN politiker som är ytterst ansvarig för sjukvården, nämligen sjukvårdsministern. Sverige har inom landsting och regioner 4 500 politiker, samtliga lika (o)ansvariga.

Lars Cronstaaf

student Röntgensjuksköterskeprogrammet vid Göteborgs universitet och studentambassadör, Vårdförbundet

ANNONS