Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Så här bara ett halvår efter Fridays For Future:s arrangerade globala klimatmarsch så kan vi konstatera att de som sitter på makten att förändra kan om de vill minsann, skriver debattören. Bild: Janerik Henriksson/TT

Coronakrisen visar att vi kan ställa om- men tydligen inte för klimatet

En dystopisk overklighetskänsla har kopplat sitt grepp om oss och samhällets engagemang, i form av stödpaket och drakoniska och snabba förändringar, är extraordinärt. Etablissemanget kan om de vill, men tyvärr inte när det gäller klimatet, skriver Mats Sederholm, författare och aktivist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När Coronakrisen rasar runt omkring oss ser vi hur politiker, myndigheter och media har ställt om och gripit in mycket resolut för att försöka undvika att katastrofen blir som i till exempel Italien. Så här bara ett halvår efter Fridays For Future:s arrangerade globala klimatmarsch så kan vi konstatera att de som sitter på makten att förändra kan om de vill minsann.

Enligt WHO 2015 så dödar klimatförändringarna 250 000 människor varje år och alldeles troligt ännu fler. Att klimatproblemen dödar långt fler människor än Corona rycker man gärna lite på axlarna åt: ”Ja du, det är ett problem det där men nu måste vi tänka på sysselsättningen, ekonomin och tryggheten.” Men plötsligt, på bara några veckor så försvann problemen.

Och inte minst, nu får äntligen experterna spela huvudrollen. Vem har inte fallit för den självständigt tänkande och faktaförankrade smittskyddsexperten samt WHO-rådgivaren Johan Giesecke som var och varannan morgon avväpnar våra rusiga journalister med enkla och lugnande fakta.

Politiskt korrekt tyckande

Kunde man tänka sig, att dagen när politiker troget lyssnar på forskare och experter och agerar därefter, skulle komma. Jag älskar det. Lugn avslappnad saklighet långt ifrån det alltmer polariserade samhälle där vi antingen får fantasieggande teorier på sociala media eller tvångsmässigt politiskt korrekt tyckande från gammelmedia. Nej nu får det kosta vad det vill, experterna vet hur man räddar liv, håll tyst och följ efter.

Vi ser flygplan som står uppställda på rad utan att lyfta, folk som kan få jobba hemma, slippa möten och som Anders Ygeman uttrycker det: ”Få någonting gjort”. Vi har fått färre bilköer och hör om smog som löses upp i storstäder. Var det inte det här vi drömde om för bara några månader sen? Klimatsäkert, mer livskvalitet och ifall vi hade haft basinkomster i våra samhällen också utan en ekonomisk oro. Tänk er den klimatbeslutsamhet där miljarder kronor plötsligt trollas fram över några dagar för: ”vi har råd nu”.

Medborgarna får betala

De kan bara de lägger manken till. Tyvärr lurar stora faror i dessa räddningsinsatser. ECB:s (Europeiska riksbankens chef) Christine Lagarde berättade stolt att man fått fram 750 miljarder euro för att säkra tillgångar till krediter. För det där med nödlån arrangerade av EU har vi ju en viss erfarenhet av. När krisrubrikerna lagt sig och vardagen är tillbaka så är det bankerna som tar hem vinsten och medborgarna som får betala notan. Teknokrater, finansiärer, bankirer och politiker som sitter i samma båt gör upp bakom stängda dörrar. Coronaviruset synar ett kortsiktigt krissystem där lösningen är att ta pengar från framtiden som några andra måste betala. Åter igen ska människor tro att det råder brist på likvider.

Skulle man inte kunna tänka sig att de som sitter på miljarder av kapital som inte gör något annat än att samlas på hög skulle kunna lätta på plånboken, bara lite grann? Och varför kan inte en enda av alla dessa journalister som svurit att bevaka makten höja sig över gällande flåsiga ekonomiska problematik, och kräva svar på de här frågorna.

Jacob Wallenberg tyckte häromdagen så här om saken:

”Det här handlar om Force majeure, så här måste det allmänna gå in. Vad det privata kan göra får vi se sedan.”

Utan hållbar verktygslåda

Alltså, skattebetalarna får börja. Han sjunger ur samma nothäfte han och de sina alltid gjort. Och när samma lilla krets av finansiell elit kritiseras för sina avgångsvederlag så hör man dem gärna säga, ”Det är ju vi som tar riskerna, glöm inte det”. Fast inte i dag va.

När Löfven håller tal till folket och uppmanar till samling och ansvar så gör han det utan en hållbar verktygslåda. Han vet att de största ekonomiska resurserna inte får utnyttjas varken för att rädda liv i Coronavirusets spår eller i klimatdödens.

Allt tycks handla om den där kurvan, antal insjuknade under en viss tid som inte får bli för brant så att vården inte hinner med. Klimatdöden däremot, den är i det närmaste perfekt eftersom den kurvan är så svag och offren så jämnt utspridda att ingen ansvarig behöver lägga märke till den.

Coronakrisen berättar för oss att den politiska viljan, myndigheters kraftansamling och den offentliga enigheten finns där. Däremot saknas den ekonomiska och demokratiska struktur, det instrument som ger politiker och offentligheten möjlighet att i kristider nyttja stora kapitaltillgångar. Likviditeten som småföretagare och snart även privatpersoner i arbetslöshetens spår ropar efter. Detta systemfel blockerar också utsikterna för att klara klimatkrisen liksom en stegrande missnöjes- och demokratiskris.

Mats Sederholm, författare och aktivist i DiEM25