Det nya coronaviruset kom som en blixt från klar himmel och har framtvingat extraordinära politiska åtgärder världen över. Vi har samtidigt en kris av potentiellt samma storleksordning, som än så länge inte har samma akuta karaktär, nämligen antibiotikaresistens. Vi står nu, som Angela Merkel uttryckte det i ett känslosamt tal häromdagen, inför den största utmaningen sedan andra världskriget. Denna utmaning bör ses som en varning för framtida kriser, i synnerhet antibiotikaresistens.
Antibiotikaresistens innebär att vi bygger upp en motståndskraft mot antibiotika orsakat av överkonsumtion av det i läkemedel och i djurhållning. Antibiotikan upptäcktes 1928 av Alexander Fleming som belönades med Nobelpris i medicin 1945, till stor del på grund av dess avgörande inverkan under andra världskriget, där den vanligaste formen av antibiotika – penicillin – kom att kallas för ”the wonder drug”. Detta nya läkemedel som botar allvarliga infektioner gick sedermera in i den så kallade ”antibiotikans guldålder” under kommande decennier. I USA gick exempelvis produktionen av antibiotika från omkring sex miljarder enheter 1943 till 500 biljoner enheter 1955, detta trots att Fleming själv tydligt varnade för att överkonsumtion kommer leda till antibiotikaresistens.
10 miljoner liv årligen
I EU räknar man idag på att omkring 25 000 personer dör varje år bara inom EU till följd av resistens, vilket landar på en samhällskostnad på 1,5 miljarder euro. Det beräknas dessutom kosta 10 miljoner liv årligen från och med 2050 om vi inte drastiskt ändrar beteenden.
Coronavirusets plötsliga framfart har hittills varit dess kanske mest skrämmande aspekt. Ett helt nytt virus där det i princip inte finns någon evidensbaserad kunskap om hur det sprider sig eller i bästa fall bekämpas. Viruset tränger sig också rakt igenom vårt högmoderna samhällsbygge och provocerar fram både förlamning och panik. Antibiotikaresistens har inte samma plötsliga attribut som Coronaviruset, vilket gör att den faktiskt långsiktigt går att motarbeta. Vi har alltså möjlighet att undvika det dystopiska framtidsscenario om 2050 som beskrevs ovan.
Antibiotikaresistens har inte samma plötsliga attribut som Coronaviruset, vilket gör att den faktiskt långsiktigt går att motarbeta
Trots de enorma utmaningar som nu följer Coronautbrottet, kommer vi förhoppningsvis att kunna dra lärdomar för såväl samhällen som individer. En väldigt central sådan är mycket enkel: noggrann handhygien. WHO har i flertalet gånger kampanjat med olika slogans som ”Fight Antibiotic Resistance… I’ts in Your Hands”, ”Save Lives: Clean Your Hands” och håller en årlig World Hand Hygiene Day. God handhygien är, som Folkhälsomyndigheten och andra experter påpekat oavbrutet under Coronakrisen, en av de mest effektiva åtgärderna mot covid-19. Detta gäller även för antibiotikaresistens, där god handhygien reducerar både infektioner och spridningen av resistenta bakterier.
Högre på dagordningen
I kölvattnet av covid-19 lär vi också få se ett större fokus på krishantering i politiken. Vi har på ungefär två veckors tid lärt oss att vi är oerhört sårbara alldeles oavsett hur högmodernt det samhälle vi lever i är. Stundande kriser som antibiotikaresistens, för att inte nämna klimatförändringar, bör hamna högre på den politiska dagordningen för att stärka samhällets motståndskraft mot dessa tillsynes okontrollerbara kriser som den vi nu upplever. Förhoppningsvis kommer denna pandemi också att höja statusen för mellanstatligt samarbete. Antibiotikaresistens känner inte till några landsgränser, vilket gör att beteendet i till exempel Kina och Indien i hög utsträckning påverkar graden av resistenta bakterier i Sverige. Har vi tur kommer Coronautbrottet att föra med sig en våg av krishanteringspolitik att surfa på.
Ödesdigra konsekvenser långsiktigt
Men de viktigaste åtgärderna för att minska antibiotikaresistens är att ändra människors beteenden. Problemet om antibiotikaresistens karaktäriseras, precis som klimatförändringar, av ett så kallat storskaligt kollektivt handlandedilemma där en fortsatt ohållbar konsumtion för individen är rationellt i ett kortsiktigt perspektiv, men som får en ödesdiger konsekvens för samhällen på lång sikt. Detta gör att det är mycket svårt att övertyga många människor att ändra inställning till användning av antibiotika. Det kan bland annat handla om att patienter redan på förhand bestämt sig att de behöver antibiotika och övertygar sin läkare att förskriva det. I många länder där privata kliniker är vanliga finns det dessutom betygsättningssystem, och den klinik som inte tillgodoser patienternas höga efterfrågan av antibiotika riskerar förlora sina kunder. Jag hoppas därför att vi nu lär oss nu om vilken värld vi kommer ha om ett par decennier, givet att våra beteenden inte förändras. Arbetslöshet och äldre människors plötsliga dödsfall är sannolikt bara förnamnet. God handhygien är en barnsligt enkel åtgärd som kommer ha effekt både idag och i framtiden.
Daniel Carelli, doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.