Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

När civilsamhället går sönder av trötthet så undrar många vem så ska åta sig ansvaret för både traumatiserade ensamkommande flyktingbarn och humanister som klappat ihop? skriver bland andra Cecilia Persson.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Civilsamhället tvingas axla flyktingpolitikens svek

Det svenska civilsamhället går nu på knäna efter att samhället frånsagt sig ansvaret för den havererade humanitära flyktingpolitiken. Vem tar över ansvaret för de ensamkommande när de ideella krafterna går in i väggen? skriver Farhad Jahanmahan och Cecilia Persson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är på många sätt både ofattbart och oerhört tragiskt att den öppna famnen som fanns våren och sommaren 2015 när flyktingar och ensamkommande flyktingbarn anlände till Sverige nu är de stängda gränsernas flyktingpolitik samt att det pågår skoningslösa deportationer av ensamkommande flyktingbarn till Afghanistan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad civilsamhället visade våren och sommaren 2015 var att det finns en hög och fungerande krisberedskap och att Sverige är väl rustat för krissituationer. Ingen kunde väl ens föreställa sig den totala helomsvängningen i den svenska och europeiska asylpolitiken? Och att vi nu befinner oss i en sådan krissituation att enskilda demokratiska och ansvarstagande medborgare ska tvingas axla bördan av en havererad humanitär asylpolitik?

Andrummet permanentas

Regering och riksdag motiverade den politiska kursändringen med att Sverige redan har tagit sitt ansvar och lägger nu ansvaret på EU att ta ett gemensamt och samlat grepp. Sverige behövde ett ”andrum” och vad vi nu kan konstatera är att ”andrummet” har blivit en permanent asylpolitik. Frågan är vilka som får axla samhällets svek eftersom behoven kvarstår?

Sveriges kommuner har enligt Socialtjänstlagen en skyldighet att stödja och tillgodose ungas behov upp till tjugo års ålder. Ensamkommande flyktingungdomar är en särskilt utsatt målgrupp som hamnar mellan socialtjänstens stolar. Det finns i de flesta svenska kommuner inga handlingsplaner för hur det kommunala ansvaret ser ut efter att ensamkommande flyktingungdomar har fått avslagsbeskedet från Migrationsverket.

I exempelvis Linköping och Tierp får inte ensamkommande flyktingungdomar bo kvar i kommunen medan Göteborg har inrättat så kallade ”stödboenden” som är en boendeform utan den heldygnstillsyn som finns på ett HVB-boende men som ska förhindra att omflyttningar sker. I Göteborg innebär det att kommunen har valt att försöka hindra omflyttningar men är en klen tröst i det sammantagna dystra sammanhanget.

Det har visat sig att både de kommunala stödboendena och Migrationsverkets boenden är en dålig ersättningslösning till HVB- och familjehemsboenden. Ersättningslösningen har resulterat i en stor mängd orosanmälningar till Migrationsverket och socialtjänsten – utan att några utredningar görs och åtgärder sätts in, vilket alltså strider mot socialtjänstlagen. Det går att likna flyktingsituationen som en pågående byråkratisk avhumanisering.

Gigantiska hjälpbehov

Varje dag får asylnätverk med tilltagande desperation jaga boenden i flertalet svenska kommuner och ensamkommande flyktingungdomar blir av med gode män och sina socialsekreterare och berövas i värsta fall även sin skolgång och kamrater när avslagen kommer och de kastas ut från sina HVB-boenden. Behoven av civilsamhällets hjälp- och stödinsatser är gigantiska och det ska understrykas att det sker en alarmerande ökning av gatubarn i Sverige. Vart ska de ensamkommande flyktingbarnen ta vägen?

Vad återstår när ett samhälle fråntar sig det övergripande ansvaret för tusentals ensamkommande flyktingbarn? Det blir upp till enskilda humanister att öppna sina hem, ombesörja de dagliga kostnaderna och många gånger också ha ensamkommande flyktingbarn boendes hos sig med posttraumatiska stressyndrom och som befinner sig i ett känslomässigt kaos. Det är självfallet en pressad situation för dem som väljer att bistå ensamkommande flyktingbarn och få rollen som ”biträdande föräldrar”.

Går på knäna

Vad statsmakterna och kommunerna inte räknar med i sina ”ekonomiska andrumskalkyler” är att även nätverken kring ensamkommande flyktingbarn drabbas av ett försämrat mående med ökade sjukskrivningar som följd. Det ansvarstagande civilsamhället går bokstavligen på knäna. När civilsamhället går sönder av trötthet så undrar många vem så ska åta sig ansvaret för både traumatiserade ensamkommande flyktingbarn och humanister som klappat ihop?

Det ansvarstagande civilsamhället har utöver detta förlorat tilltron till välfärdssamhällets rättsvidriga myndigheter och makthavarnas tomma ord om den generösa asylpolitiken. "Asylandrummet” ledde till en systemkollaps som slagit mycket hårt mot ensamkommande flyktingbarn och svenskar som anser att det är oanständigt och ovärdigt ett välfärdssamhälle att frånta sig både sitt lagmässiga och moraliska ansvar.

Farhad Jahanmahan

forskare, Stockholms universitet

Cecilia Persson

författare, har forskat i flyktinghistoria vid Lunds universitet

Båda är aktiva i Etikkommissionen – ett asylnätverk för mänskliga rättigheter i asylprocessen