Under sommaren innehar Sverige ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd. Detta kommer att ge ”världens första feministiska regering” en möjlighet att påpeka att många stater genom att skapa krig för en kvinnofientlig politik. Enligt det ansedda Institute for Economics & Peace har världen blivit mindre trygg och mera våldsam. Man pekar på länder som Syrien, Afghanistan, Sudan, Irak och Somalia, där kriget har permanentats; där dödande och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn är vardag.
Sveriges ansvar
Om vi börjar med Sveriges ansvar för fredsarbetet bör vi erinra oss att vår export av krigsmateriel, trots restriktioner, har ökat; att Förenade Arabemiraten, Turkiet och Saudiarabien tillåtits köpa svenskt krigsmateriel, trots att dessa stater för ett för civilbefolkningen förödande krig i Jemen. Det är därför överraskande att i SvD läsa att utrikesminister Margot Wallström (S) ”inte förstår” vad vapenexport har med regeringens ”feministiska politik” att göra.
Att vapenexporten har ekonomisk betydelse för Sverige råder det ingen tvekan om. Att mäktiga män löser konflikter med våld är en del i ett uråldrigt patriarkalt mönster torde inte heller vara okänt. Men att exportera mordvapen till massmördare och våldsverkare, vars verksamhet drabbar kvinnor och barn, nämns mycket sällan.
Inte feminist och vapenhandlare samtidigt
”Krig är politik, fast med andra medel”, löd den berömda militärteoretikern Carl von Clausewitz bevingade ord. De gäller fortfarande. Att krig och vapenaffärer i dag bedrivs praktiskt taget uteslutande av mäktiga män borde rimligen finnas med i en feministisk tankevärld. Vi hoppas utrikesministern tänker efter och inser att man inte kan vara feminist och vapenhandlare samtidigt.
Vi betvivlar inte äktheten i utrikesministerns feministiska engagemang vad beträffar olika former av våld eller diskriminering av kvinnor och barn. Men vi får inte missa chansen att fylla det löftesrika ordet feminism med konkret innehåll.
Ett annat krig mot kvinnor
I krig mördas och våldtas fiendens kvinnor för att demoralisera motståndaren. Men det pågår också ett annat krig mot kvinnor. Det förs i många länder inte med vapen utan med sedvanerättens och ibland till och med lagens stöd.
I en rad länder könsstympas många flickor. Mellan 130-200 miljoner kvinnor berörs. Flera länder tillåter barnäktenska p. Då handlar det om över 700 miljoner flickor. Enligt en rapport från Amnesty avled en tolvårig flicka efter bröllopsnattens våldtäkt genomförd av en över 50-årig man. Han gifte sig lagenligt med barnet. Legaliserad pedofili resulterade i mord.
Flera länder förbjuder sexuella relationer före äktenskap. De som bryter mot förbudet straffas enligt lag med döden eller prygelstraff, för ”kyskhetsbrott”. I vissa länder medger lagen ”lättnader” för hedersmord eller överser med dem. Exempelvis klarade sig den hedersmördade Pela Atroshis far undan straff i Irak. I många länder som är medlemmar i FN gäller slöjtvång för halva befolkningen. Något motsvarande klädtvång för män finns inte. Det är svårt att uppskatta hur många hundratals miljoner kvinnor som mot sin vilja underkastar sig slöjtvång.
Könsapartheid
Dessa sedvänjor, inte sällan formaliserade i lag, bottnar i att män vill säkra kvinnors kyskhet och ”skydda” deras föräktenskapliga oskuld. Allt detta motiveras utifrån ”en god vilja”, som bygger på gamla patriarkala och sexistiska traditioner och religiösa föreställningar. Alla dessa begränsningar av kvinnors liv borde av FN brännmärkas och benämnas som könsapartheid. Sverige måste i FN verka för att medlemsstater förmås att avskaffar dessa förtryckande lagar.
Det kan inte längre accepteras att vissa stater undertecknar grundläggande internationella konventioner, som man sedan på hemmaplan ignorerar.
Jag vill gärna se att vår utrikesminister i FN för en feministisk utrikespolitik för att få FN att skambelägga de länder som i sina lagar bryter mot flickors och kvinnors samt HBTQ-personers mänskliga rättigheter. Sådana stater skall tilldelas en varning. Om de inte ändrar sina lagar bör de fråntas rösträtten i generalförsamlingen. Detta är ett minimikrav, ett ”feministiskt ABC, som Sverige kunde föra fram under sitt ordförandeskap i FN:s säkerhetsråd.
Amineh Kakabaveh (V)
riksdagsledamot och ordförande VHK, Varken Hora eller Kuvad