Jag drabbas alltid av en lätt kräkkänsla när jag ser kändisar som exempelvis Helena af Sandeberg, eller Emma Wiklund dyka upp som ambassadörer i kampen mot cancer. Ofta har dessa kändisar en närstående som drabbats av cancer eller gått bort i cancer och på något sätt verkar Rosa Bandet och Cancerfonden tro att ett känt ansikte gör cancern mer verklig.
I mitt jobb som journalist och författare och med egen erfarenhet av bröstcancer ser jag baksidan när stora organisationer som Cancerfonden använder sig av kända ansikten i kampen mot cancer.
”La om kosten”
Många av dessa ansikten har dessutom, någon gång, gjort uttalanden kring cancer som typ: ”När jag själv drabbades av cancer la jag om min kost helt, blev vegan och började träna två timmar om dagen och då försvann cancern.” Och media älskar historier som dessa, för folk vill höra historier om mirakel.
Ett exempel är filmregissören, Björn Runge, som för några år sedan drabbades av hudcancer och metastaser på flera ställen i kroppen. I flera uttalanden menade han att det var den före detta läkaren, Erik Enby, som med en vitaminkur fått honom frisk. Att sjukvårdens behandlingar skulle ha något med hans tillfrisknande att göra fanns inte med i bilden. Eller en känd yogaguru som på sociala medier brukar hävda att sellerijuice botat henne från bröstcancer.
Leder till skuldbeläggande
Den bild av cancer som allt fler kändisar ger är att cancerpatienter själva kan bestämma om de vill leva eller dö. Att allt beror på hur vi lever, vad vi äter, hur mycket vi tränar, vilket leder till skuldbeläggande av cancerpatienter och att man stereotypiserar cancer. Därför är jag starkt kritisk till användandet av kända människors ansikten i kampen mot cancer, som exempelvis cancerforskningen gör.
Visst väger kända människors historier om cancer och deras sorg i förlusten av en närstående i cancer, eller att de själva drabbats av cancer lika mycket som icke kända människors historier om cancer. Men när de stora bokförlagen för femtioelfte gången letar upp en kändis som ska berätta sin historia om cancer på det traditionella sättet, det vill säga genom att säga: ”Jag la om min kost, la in en extra växel, det vill säga började träna två timmar om dagen och vips så var cancern borta”, så vill jag bara spy rakt ut.
För mitt inre kan jag nästan se hur de inför oktober månad tar upp olika kända kvinnonamn under sina möten och diskuterar om dessa kvinnor är tillräckligt kända för cancer, tillräckligt kända för att bli ett ansikte utåt för bröstcancer
Och Rosa Bandets kampanjer verkar numera endast handla om ”posterfaces”. För mitt inre kan jag nästan se hur de inför oktober månad tar upp olika kända kvinnonamn under sina möten och diskuterar om dessa kvinnor är tillräckligt kända för cancer, tillräckligt kända för att bli ett ansikte utåt för bröstcancer.
I själva verket tror jag att användningen av kända människors ansikten i kampen mot cancer kan ha en motsatt effekt. Som när kända kvinnor som Claire Wikholm och Amelia Adamo visade brösten i kampen mot bröstcancer i Klämkalendern, 2016, i ett samarbete med Bröstcancerfonden.
Svartvita bilder
Elisabeth Olsson Wallin stod för fotografierna i denna kalender där kända kvinnor visade brösten genom att hålla upp svartvita bilder av sina nakna bröst, framför sina påklädda kroppar. Vad dessa bilder egentligen sa var att det är okej att ha kvinnobröst, men inte att visa att de faktiskt sitter fast på en kvinnokropp.
Jag tror att det var fler än jag som kände att de inte hade lust att skänka ett öre till den kampanjen. För när inte ens Bröstcancerfonden kan medge att bröst är en kroppsdel som faktiskt sitter fast på kvinnokroppen, utan verkar vilja se bröst som något skamfyllt som man ska frigöra kvinnokroppen från, så räcker det inte med ett känt ansikte för att skapa medvetenhet kring cancer.
Annelie Babitz, journalist och författare