Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ann Runsteen, medlem i Nya Föreningen Samhällets Styvbarn.

Bryt tystnaden om barnen som staten helst vill glömma

Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen? De flesta nekades ersättning för det lidande de utsatts för i den sociala barnavården och besluten kunde inte överklagas. Sedan dog frågan. Hur kan man behandla människor så? En uppgift för den nya regeringen blir att bryta tystnaden, skriver Ann Runsteen, medlem i Nya Föreningen Samhällets Styvbarn.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

År 2005 sändes en TV-dokumentär av Thomas Kanger som behandlade miljön på ett barnhem i Alingsåstrakten. Några som varit intagna på hemmet intervjuades. Detta satte eld på en redan påbörjad rörelse som tog fram berättelser från samhällets omhändertaganden av barn ända från 1920-talet. Människor hade något att berätta som aldrig talats högt om tidigare. Regeringen startade en utredning för att utröna omfattningen. Den ledde så småningom till insikten att problemen var mycket större och omfattade många fler än man anat.

Det värsta var att hela ärendet avstannade i samband med ersättningsnämndens upphörande juni 2016.

En förlåtelseceremoni ledd av riksdagens dåvarande talman Per Westerberg kom till stånd i Stockholms Stadshus 21 november 2011. Festsalen var fullsatt och många fick stå. Behovet att få berätta och positivt bemötas av samhället var kopiöst!

En statlig ersättningsnämnd tillsattes 2013. Man kunde ansöka om 250 000 kronor. Av drygt 5 000 sökande fick 54 procent avslag. Och detta trots att tillräckliga medel fanns avsatta för ändamålet.

Det värsta var att hela ärendet avstannade i samband med ersättningsnämndens upphörande juni 2016.

De flesta fick leva vidare med samhällets utsaga, att de inte lidit tillräckligt mycket för att vara värda någon ersättning.

En del fick ersättningen och har kunnat beskriva den upprättelse det innebar för dem. Men de flesta fick leva vidare med samhällets utsaga, att de inte lidit tillräckligt mycket för att vara värda någon ersättning.

Man hade – uppmuntrad därtill av samhället – lyft på ett lock och vågat berätta om upplevelser man hade gemensamt med tiotusentals människor i vårt land.

Men vad hände sedan?

Hela frågan dök.

I den politiska världen kom man överens om att den var slutbehandlad. Det utsågs ingen ansvarig för saken och det fanns inte heller någon framförhållning från regeringens sida för att möta behoven.

Hur kan man behandla människor så?

De som fått hela sina liv påverkade av dåliga förhållanden i samband med omhändertagande skulle i fortsättningen ignoreras och deras berättelser gömmas undan.

De som fått hela sina liv påverkade av dåliga förhållanden i samband med omhändertagande skulle i fortsättningen ignoreras och deras berättelser gömmas undan.

Dessutom tillkom en negativ erfarenhet av hur man behandlats i ersättningsnämnden, där ens liv utvärderades på en halvtimma av ledamöter med höga poster i samhället. En del av dem hade lång erfarenhet av domstolar och brottmål. Det blev raskt ja eller nej. Oftast nej. Slutklämmen i det skriftliga beslutet om avslag stod med fetstil ”får ej överklagas”. Det fanns ingen återkopplingsmöjlighet. Inte ens att få beslutet förklarat.

Men hade nämndledamöterna förmåga, kunskap och intention att avläsa den skada barnet lidit?

Och var det bara pengar våra liv handlade om?

Förhoppningen att kunskaperna och insikterna, som erfarenheterna givit, skulle betraktas som en tillgång och tas till vara, blåste bort.

En svensk tiger. Tigandets kraft är mäktig.

Vi var övertygade om att när historierna väl började berättas skulle ingenting kunna stoppa detta.

Vi var övertygade om att när historierna väl började berättas skulle ingenting kunna stoppa detta. Det var så mycket som skulle behöva ske i de mänskliga relationerna. Sanningen som gör oss fria skulle få breda ut sig och samhället skulle berikas. Samhällsklimatet skulle bli mjukare efter att staten nu erkänt att barn farit illa trots att det inte varit avsikten med samhällsvården.

En höjdpunkt var utställningen om Vidkärrs barnhem på Stadsmuseet 2014, som invigdes av dåvarande kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S). Hon poängterade dess betydelse för förståelsen av Göteborgs historia och att många berörda nu skulle få tillfälle att börja samtala om vad man varit med om för att starta en läkedomsprocess som kunde hela de svåra minnena. Tiden höll på att rinna ut, då många kommit till hög ålder.

Men tigandet tog åter över. Och förnekelsen kom tillbaka.

Måtte den nya regering som skall bildas hitta ett sätt att ta tag i detta ärende och inte lämna tusentals människor och deras närstående i besvikelse.

Det måste vara möjligt att bryta den tystnad som har uppstått. Måtte den nya regering som skall bildas hitta ett sätt att ta tag i detta ärende och inte lämna tusentals människor och deras närstående i besvikelse. Frågor angående Ersättningsnämndens beslut och hantering av ansökningar måste kunna besvaras.

En plan behöver också upprättas för att ta hand om liknande ärenden i framtiden för att på ett sätt som är värdigt för människan kunna pröva frågan om erkännande och kompensation.

Ann Runsteen

medlem i Nya Föreningen Samhällets Styvbarn