Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Blir bara bättre. Ungefär vid millennieskiftet uppdagades det att också äldre människor får nya hjärnceller. Till de nya ögonöppnande resultaten hörde inte bara att mycket av hjärnkapaciteten kan bibehållas utan därtill att det finns sådant som blir bättre, skriver Bodil Jönsson.

Bryt fantasilösheten – ta vara på äldres unika förmågor

Tänk om vi skulle använda en höjd pensionsålder till något förnyande? Med åren ökar förmågan att se och förstå sammanhang, man får bättre kontakt mellan tankar/kunskap och känslor och man blir mer noga med mål och mening. Det öppnar för nya möjligheter att i en prestigelös samverkan använda äldres överlägsna förmåga att se och hantera sammanhang och yngres lika överlägsna förmåga att hantera nya detaljer, skriver Bodil Jönsson, fysiker och författare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under ett decennium, från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet, hölls det många stora mässor i Sverige på temat ”Kvinnor Kan”. Utifrån dagens förutsättningar kan man lite yrvaket fråga sig: var det inte lite pinsamt redan då?! Jo. Och nej. För visst var det självklart för de flesta att kvinnor ”kunde”. Men erkänslan hade fortfarande inte nått mycket längre än till det kvantitativa: genom att summan av kvinnor och män var dubbelt så stor som den rena mansgruppen, var man dubbelt så många som bidrog, hjälptes åt och också konkurrerade.

Insikten att det inkluderande också har något kvalitativt att tillföra har däremot låtit vänta på sig. TTT, Tankar Tar Tid, särskilt för det som inte hör till det uttalat politiskt korrekta. Numera kan dock flertalet se att grundläggande skillnader mellan kvinnors och mäns glädjeämnen och förväntningar, prioriteringar, förmågor och livsplaneringar, har berikat både arbetsliv, kultur och samhälle. Själv tänker jag att det kvalitativt vidgade kanske blir det allra viktigaste i den kommande alltmer robotunderstödda tillvaron.

Glöm inte det kvalitativa lyftet

Skulle vi då i dag kunna arrangera mässor på temat ”Äldre Kan”? Knappast. Somliga skulle bara tycka alltihop var löjligt. Andra skulle beskärma sig över respektlösheten i ansatsen. Och åter andra, troligen det stora flertalet, skulle se det som att man bara slog in öppna dörrar: ”Det är väl självklart att äldre kan?! De har ju blivit så många nu, och de lever så länge. Det är ju just därför som vi ska höja pensionsåldern!” Det vill säga även nu när en ”ny” grupp ska finnas med i arbetslivet, är det de kvantitativa och ekonomiska resonemangen som dominerar. Och än en gång hamnar det kvalitativa på undantagsplats.

Fler år på nacken är inte bara fler. Fler är annorlunda. Och kan just därför berika.

Med det här inlägget vill jag lyfta fram att den kvalitativa effekten av det vidgade åldersspannet inom arbetsliv, kultur och samhälle kan bli väl så stor som den kvantitativa. Förutsatt att vi inte skyler över skillnaderna mellan 65-åringen och 25-åringen utan erkänner dem och gör något bra av dem. Fler år på nacken är inte bara fler. Fler är annorlunda. Och kan just därför berika.

De generationer som nu blir gamla har vitt skilda förutsättningar jämfört med tidigare äldregenerationer. De ser bättre, hör bättre, rör sig bättre, har mindre ont, sover bättre … Ja, medicinskt är dagens 75-åringar som föräldragenerationens 65-åringar. Tio års förskjutning inom loppet av trettio – det är i det närmaste obegripligt. Vilket också visar sig genom att normerna från förra generationen om hur en 65-plussare ”ska” vara och vad hen ”ska” göra lägger sig som en hämsko över utvecklingen.

Nya hjärnceller

Men hur är det då med hjärnkapaciteten? Före millennieskiftet var man övertygad om att ingen över 15 års ålder fick några nya hjärnceller. Detta föreföll vara i god överensstämmelse med hur man med åren blir sämre på att lära sig nya detaljer (namn, sifferkoder, nya datorgränssnitt …) och bättre på att glömma de få man nyss lärt sig. Ungefär vid millennieskiftet uppdagades det att också äldre människor får nya hjärnceller och att åldrandet innebär en utveckling på gott och ont, det vill säga inte bara en försämring.

Exempelvis ökar man med åren sin förmåga att se och förstå sammanhang (inte bara gamla utan också nya), man får bättre kontakt mellan tankar/kunskap och känslor och man blir mer noga med mål och mening.

Till de nya ögonöppnande resultaten hörde inte bara att mycket av hjärnkapaciteten kan bibehållas utan därtill att det finns sådant som blir bättre. Exempelvis ökar man med åren sin förmåga att se och förstå sammanhang (inte bara gamla utan också nya), man får bättre kontakt mellan tankar/kunskap och känslor och man blir mer noga med mål och mening. Läs gärna mer om detta i exempelvis Gene D Cohen, Den mogna människan: kraften i den åldrande hjärnan.

Också dagens minnesforskning bidrar till en förändrad föreställningsvärld om åldrandet. Ett minne betraktas inte längre som något som ligger där oförändrat och väntar. Tvärtom: det kan skapas hela kaskader av nya och omformade kontakter med det gamla när vi får en association eller ”minns”. Kunskaper och känslor från många årsringar vitaliseras samtidigt och tar färg av det du söker just nu. Det gör att kreativiteten kan frodas långt upp i åren – tänk bara på exempel som Bertrand Russell, Hans-Georg Gadamer, Arne Naess och Birgitta Odén.

Öppnar nya möjligheter

Över till det mer reglerade arbetslivet. Vad än hjärnforskningen visar, så verkar somliga tankemönster vara så sega (TTT) att chansen att ändra dem kommer först i och med en yttre förändring. Vad om vi nu skulle använda den senarelagda pensionsåldern till något förnyande? Alltså inte bara fantasilöst se de tillkommande extraåren som ett par tre år till med samma arbetsuppgifter och upplägg som de tidigare utan som något som erbjuder möjligheter för en prestigelös samverkan mellan yngres överlägsna förmågor att hantera nya detaljer och äldres likaledes överlägsna förmåga att se och hantera sammanhang.

Snart blir det också uppenbart för flertalet chefer att människor över 60 eller 65 garanterat inte passar för den detaljstyrning som kanske den nyexaminerade efterfrågar.

Till det som bara växer med åren hör en önskan att få ge bort. Allt möjligt, också kunskap. Men det låter sig inte göras utan vidare – det kräver en medveten satsning, se www.uppdragkunskap.se. Föreställningen att de yngre ändå inte vill ta till sig det som kommer från de äldre är i dag förlegad – de äldre behöver ju ”bara” lägga ut sina insikter på nätet, så hittar de unga dessa på egen hand. Och vet inte vem de kommer ifrån … Dock: att göra något tillgängligt via nätet eller att överhuvudtaget skapa något som bär utanför det egna huvudet kräver ett gediget arbete. Tillsammans med ett uppövat mentorskap skulle detta kunna bli till en nyskapande del i de kommande tilläggsåren.

Passar inte för detaljstyrning

Snart blir det också uppenbart för flertalet chefer att människor över 60 eller 65 garanterat inte passar för den detaljstyrning som kanske den nyexaminerade efterfrågar. Ju äldre en medarbetare blir, desto bättre resultat åstadkommer hen om hen kan handla utifrån den egna aktuella kombinationen av intresseinriktningar, lärande och utveckling.

Själv, nu 75, kan jag faktiskt inte erinra mig någon annan åttaårsperiod i mitt vuxna liv då jag utvecklats så mycket och lärt mig så mycket som jag gjort under de senaste åtta åren, det vill säga under tiden efter min pensionering. En minst sagt märklig erfarenhet.

Bodil Jönsson

fysiker, professor emerita och författare till ett flertal böcker, däribland "Silver" och "Tio tankar om arbete"

www.bodiljonsson.se

www.bodiljonsson.se/blog