Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Medan andra OECD-länder tar nationella politiska initiativ mot ensamheten har vår startsträcka varit lång, starkt präglade av idén att det offentligas uppgift är att lösgöra oss från varandra och göra oss till fria individer (beroende av det offentliga), skriver Jakob Forssmed (KD). Bild: Gorm Kallestad / TT

Bryt den ofrivilliga ensamheten – alla har ett ansvar

Över en miljon människor i Sverige saknar en nära vän. Gamla som unga lider av ensamhet. Men berättelserna om ensamhet har varit få, ända till nu. Under hösten hände något. Den ofrivilliga ensamheten har synliggjorts. Det är bra, men vi måste nu sluta se den som endast ett individuellt problem, skriver Jakob Forssmed (KD).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi har gått in i ett nytt år och har nyss lagt bakom oss storhelger starkt förknippade med gemenskap, men också då ensamheten kan göra sig särskilt smärtsamt påmind. Och människans starka gemenskapsbehov bekräftas i den forskning som visar hur ofrivillig ensamhet påverkar hälsa och förkortar våra liv. En tydlig manifestation av detta ser ut så här: utsatta för ensamhetens stress drar blodkärlen ihop sig i en kroppens protest mot att leva i konflikt med vad det innebär att vara människa, med ökad risk för stroke och hjärtinfarkt som följd.

Under den tid jag fördjupat mig i, talat och skrivit om den ofrivilliga ensamheten som en av vår tids stora utmaningar har jag mött starkt gensvar från många, men – i relation till problemets omfattning – har det i offentligheten varit ont om berättelser om ensamhet.

Begravningar utan anhöriga

I berättelsernas frånvaro har det varit statistiken som ropat: hur begravningar helt utan någon anhörig eller vän närvarande ökat snabbt, hur över en miljon människor i Sverige saknar en nära vän eller hur långt över hälften av de äldre med hemtjänst besväras av ensamhet.

Men under hösten har något hänt. Locket har lyfts och berättelser väller fram i det offentliga samtalet om hur ensamheten påverkar våra liv. Hur den är relaterad till sådant som urbanisering, åldrande, könsroller och sjukdom. Media bjuder in experter med tips om hur man själv kan bryta ensamhet och ideella initiativ mot ensamhet uppmärksammas. Den ofrivilliga ensamheten synliggörs.

Ensamhet är även en stark riskfaktor för att misslyckas i skolan. Den ensamhet barn upplever när de tror att vuxna inte har tid för dem, eller i relation till jämnåriga, påverkar därför också livschanser och behov av samhällsinsatser.

Men fortfarande diskuteras ensamheten nästan enbart som ett individuellt problem – och inte som ett samhällsdito. Medan andra OECD-länder tar nationella politiska initiativ mot ensamheten har vår startsträcka varit lång, starkt präglade av idén att det offentligas uppgift är att lösgöra oss från varandra och göra oss till fria individer (beroende av det offentliga). Att då se att det offentliga måste främja relationer och gemenskap har varit svårt. Därtill har materiella behov länge dominerat över sociala, själsliga och andliga i såväl debatt som när reformer utformats.

Ohälsa, smärta och depression

Men ensamheten har stora samhällskonsekvenser. Den är nära förknippad med ohälsa och medför bland annat mer smärta, demens, depression och hjärt- kärlsjukdomar. Det påverkar förstås samhällsekonomin; beräkningar baserat på forskning om ensamma äldre visar exempelvis hur ensamheten medfört extra vård- och omsorgskostnader om cirka 12 miljarder bara för 2017.

Ensamhet är även en stark riskfaktor för att misslyckas i skolan. Den ensamhet barn upplever när de tror att vuxna inte har tid för dem, eller i relation till jämnåriga, påverkar därför också livschanser och behov av samhällsinsatser.

I spåren av ensamheten finns också risk att samhällskroppens celler bryts ned. När gemenskaper tunnas ut kan polarisering lättare gro. Värden som främjar demokrati och tillit har svårare att hållas levande i gemenskapsmässiga vacuum men syresätts genom handlingar i civilsamhället.

Flera viktiga satsningar

I det budgetförslag som riksdagen nu antagit finns relativt ouppmärksammade, men viktiga, satsningar för att bryta ensamhet. Fler trygghetsboenden med gemenskapsvärdar ska byggas för äldre. Personalkontinuiteten stärks för att värna relationer mellan omsorgsbehövande och personal. Fler äldre får möjlighet att idrotta tillsammans och särskilt stöd ges till organisationer som vill erbjuda ensamma äldre gemenskap.

Budgeten stärker också civilsamhället brett med återinförd skattereduktion på gåvor till ideellt arbete bland behövande. Samhällsviktiga mål främjas, men också själva medlet - ideellt engagemang - stärker gemenskap.

Men mer behövs. En ny regering – oavsett färg - behöver ta ett brett initiativ mot ensamhet. Ett samordnande ansvar under ett statsråd behövs och ett policytest bör pröva politiska förslag ur ett gemenskapsperspektiv. Ett sådant är centralt i Storbritanniens nyantagna strategi mot ensamhet.

Ansvaret faller på oss alla

Samtidigt som politiken nu måste skapa förutsättningar för att bryta ensamheten bör vi se att den har – och ska ha – tydliga gränser. Forskningen talar numera om flera dimensioner av ensamhet, och det är uppenbart att politiken inte har samma relevans för de mer nära och existentiella av dessa.

Ansvaret faller där på oss var och en. I början av detta nya år kanske vi kan ge varandra ett löfte. Att göra något ytterligare för att minska ensamheten. Vidga den egna gemenskapen. Göra ideella insatser i den lokala föreningen och se till att verksamheten når fler. Visa i praktisk handling att den som är ny i Sverige, och som oftare drabbas av ensamheten, hör hemma här. Stötta det som bidrar till att den som är ensam kan hitta en ny gemenskap.

Vi kan göra det till en gemensam uppgift att bekämpa ensamheten.

Jakob Forssmed (KD)

vice partiledare Kristdemokraterna