När britterna lämnar EU, säger de nej till ett värdesamarbete som har fungerat som ett moraliskt, ekonomiskt, socialt och humanistiskt rättesnöre för ett växande antal europeiska länder efter andra världskriget.
De lämnar EU för att, som det hette i Brexitkampanjens geniala slogan, ”ta tillbaka kontrollen”. I själva verket hade britterna i högsta grad kontroll genom sina skickliga förhandlare, diplomater och tjänstemän, som hade lyckats utverka en rad undantag inklusive det tyngsta undantaget av alla, som David Cameron fick med sig hem till London för att kunna övertala sin befolkning om att man skulle vara kvar som medlem: att slippa allt fördjupat samarbete i framtiden. Det undantaget övertygade dock ingen majoritet. Det gjorde däremot löftet om att ”take back control”.
Detta regelverk förespråkar måttfull anständighet i politiken, men vem vill ha det när man kan få hjärtan att klappa med nationalistiska och populistiska utsagor om ”vi och dem”
Nu slipper britterna anpassa sig till ett regelverk som föreskriver demokrati, internationellt samarbete, kompromissande vid förhandlingsbordet framför pansar och muskler, frihandel, jämställdhet, solidaritet och försvar av minoriteters rättigheter. Detta regelverk förespråkar måttfull anständighet i politiken, men vem vill ha det när man kan få hjärtan att klappa med nationalistiska och populistiska utsagor om ”vi och dem”.
EU hotas både inifrån och utifrån
Nu hotas värdegemenskapen inifrån EU av nationalistiska och populistiska krafter, som regeringarna i Ungern, Polen och starka politiska rörelser i Frankrike och Italien. De inre hoten mot EU kommer genomgående från yttre höger och yttre vänster, medan den sansade politiken ser EU som en möjlighet till både ett grönt skifte, gränsöverskridande solidaritet och en sund marknadsekonomi.
EU:s värdegemenskap hotas också utifrån av stormakter, som Kina, Ryssland och USA, som hellre hanterar enskilda länder än EU som helhet och för vilka Brexit ter sig som en hoppfull trend mot ett försvagat och splittrat EU. Vissa aktörer har till och med varit beredda att manipulera valen antingen finansiellt eller genom cyberstörningar för att gynna populisterna som kämpar mot EU.
Britterna har inte en chans att hävda sig som enskilt land
Den förre brittiske premiärministern, Tony Blair (Labour), argumenterade förgäves mot Brexit, tillsammans med en annan tidigare premiärminister, John Major (Tory). Enligt Blair finns det bara ett sätt att göra sig hörd i ett samtal runt bordet med USA, Kina och Indien. Det handlar om storlek; ekonomisk, i folkmängd och militärt. Britterna har inte en chans att hävda sig som enskilt land. Det forna imperiet relegeras till världspolitikens gärdsgårdsliga.
Kina passar på
1975, två år efter medlemskapet, fick britterna frågan om de stödde samarbetet i EEC, dåvarande EU. Drygt två tredjedelar bekräftade då att beslutet var riktigt. Det avgörande argumentet för medlemskap var att man har större inflytande vid förhandlingsbordet än utanför.
Enskilda länder är lättare att dupera än en världsmakt som EU. Kina har i ljuset av detta upprättat ett samarbete med elva EU-länder från Central- och Östeuropa, inklusive Grekland, samt sex Balkanländer, som väntar på medlemskap. Den så kallade 17+1-gruppen splittrar EU och minskar unionens instrument att driva igenom värderingspolitik. När EU kritiserar brotten mot de gemensamma reglerna, svarar länderna som ett eko av den ungerske ledaren Viktor Orbán: ”Vi gör vad vi vill, för Kina betalar ändå.” Söndra och härska är ett effektivt maktmedel.
Brittiska regeringen, som har en gedigen majoritet bakom sig i parlamentet, vill nu ha så lite med EU att göra som möjligt och skriva sina egna regler, så långt som möjligt. Importen av den förhatliga klorindoppade amerikanska kycklingen kan kanske inte längre stoppas: amerikanarna kan komma att ställa krav på britterna som befinner sig i ett underläge vid förhandlingsbordet. Sjukvårdssystemet, NHS, kommer med all säkerhet att ingå som en bricka i förhandlingsspelet, när amerikanarna vill ha ingångar till den brittiska tjänstenäringen.
Inga silkesvantar från EU:s sida
Britterna kommer att få vänja sig vid att ge avkall på en rad miljöregler, på arbetsmarknadsskydd och andra områden där EU lägger ribban högt. EU har i gengäld varnat att varje avsteg från regelverket kommer att kosta i form av minskad marknadstillgång.
När britterna lämnar EU säger de nej till universitetssamarbetet och studentutbytet, det som enligt den österrikiske skribenten Stefan Zweig skulle kunna fungera som en ”moralisk avgiftning”, på nationalism och hämndlystnad för att söka revansch mot historiska oförrätter, känslor som banade väg för första världskriget. Zweig skrev denna appell för Europas enande 1932. 55 år senare introducerades Erasmusprogrammet. Totalt har tio miljoner unga deltagit i programmet, varav fyra miljoner under de senaste fem åren. Över en miljon barn har fötts som ett resultat av dessa varma möten mellan utbytesstudenter. Många har sökt sig till Storbritannien. Många britter har tillbringat ett universitetsår i andra EU-länder. Det samarbetet avbryts genom Brexit, eftersom parlamentet i januari röstade emot fortsatt deltagande i programmet.
De 27 EU-länderna har visat stor enighet i förhandlingarna med Storbritannien. Det är en enighet som borde mana till eftertanke. Ju större enighet, desto större genomslagskraft. Det är ett av många exempel på hur effektivt EU är när makten inte sprids mellan medlemsländerna utan majoriteten centralt får beslutsmakt.
Emily von Sydow
Bryssel, EU-journalist och författare. Aktuell med boken ”Till Europas försvar. Värden att värna.” Daidalos förlag (släpps i februari)