Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jan Linde, socialdemokrat med många år i sjukvårds- och folkhälsopolitiken, ordförande i Svensk Förening För Folkhälsoarbete. Författare till boken Folkhälsa är politik.

Brist på personal inte vårdens stora problem

Media i samverkan med de fackliga organisationerna hävdar att hälso- och sjukvårdens problem är en bemanningsfråga. Det är en mycket grund analys, skriver Jan Linde, socialdemokrat med många år i sjukvårds- och folkhälsopolitiken.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jan Linde, socialdemokrat med många år i sjukvårds- och folkhälsopolitiken, ordförande i Svensk Förening För Folkhälsoarbete.

Som vanligt är det viktigare att i stället för att eftersöka orsakerna (för lite personal) förhålla oss till det vi brukar kalla orsakernas orsak. Jag vill föra ett samtal på den nivån.

Enligt mig har problemet tre bakomliggande orsaker varför en analys måste ta hänsyn till dessa faktorer:

  • Medborgarnas efterfrågan.
  • De medicinska behoven.
  • De tillgängliga resurserna.

Låt oss börja med efterfrågan. Efterfrågan är ett uttryck för medborgarnas upplevda, och verkliga behov av sjukvård. Efterfrågan är större än de medicinska behoven. Det beror i första hand på vår oro för ohälsa, men också på vår okunskap om sjukdomar och var de ska behandlas. Ofta söker vi akut för sjukdomar som kan klaras i primärvården nästa dag. Ofta på en vårdnivå som både är dyrare och som har mindre resurser.

Mer information nödvändig

Primärvården är duktiga och har rollen som ”första linjens sjukvård” vilket betyder att där ska man söka i första hand. Primärvården kan bli bättre på tillgänglighet och öppethållanden. Här kan sjukvården hjälpa till med mera information. Sjukvårdsupplysning (117) är ett bra exempel.

Hur är det då med behovet?

Det är de verkliga och bedömda behoven som ska styra. Vi kan minska behoven genom främjande och förebyggande insatser när det exempelvis handlar om kost, motion, vikt, alkohol, droger och rökning. Det vi brukar kalla levnadsvanor eller livsstil. 85 procent av nutidens sjukvård handlar om de sjukdomar som beror på hur vi lever och hur samhället fungerar. Därför behöver vi kraftsamla både på jämlikare villkor mellan människor, som har stor betydelse för hälsan, och ohälsan samt på att påverka allas samlade levnadsvanor. Hälsoupplysningen behöver helt enkelt mera resurser.

Hur är det då med resurserna?

Jo, de är troligen ganska bra anpassade om de får användas för sina ändamål. De flesta som kommer in i sjukvården är mycket nöjda även om det i en så omfattande verksamhet händer misstag som gärna media hänger upp sin rapportering på.

”Skälla på samhället säljer”, som jag lärde mig på mitt första redaktörsjobb i en stor svensk mediekoncern. I vårt område har GP och andra media till exempel SVT:s Västnytt ett ansvar.

Resurserna kommer aldrig att kunna motsvara medborgarnas efterfrågan.

Fem punkter för förändring

Så om man sammanfattar är det så här:

  • Sjukvården har en stor utmaning i att informera medborgarna om var de får hjälp med sin ohälsa och sin oro för sjukdomar. Rätt vårdnivå, som det heter i sjukvårdsvärlden.
  • Sjukvården måste bli bättre på att lära sina patienter att leva med sina sjukdomar genom olika eftervårds- och uppföljningsprogram. Återbesök för samma sjukdom är en stor del av sjukvården.
  • Regionen kan via sina samlade resurser, till exempel folkhälsoenheten och kulturkansliet, i samverkan med idéburna organisationer, arbeta för bättre både levnadsvane- och livsstilsval och för att skapa ett bättre och jämlikare samhälle. Allt i syfte att minska efterfrågan av vård.
  • En stor del av den samlade sjukvårdsbördan finns hos personer som är 70+, varför samverkan med de äldres organisationer är särskilt viktigt.
  • Det finns idéburna organisationer verksamma för de flesta diagnosgrupperna som sjukvården möter. Ökad samverkan med dessa blir extra viktiga.

Alternativet dubbla landstingsskatten

Alternativet, om vi ska kunna klara av medborgarnas efterfrågan, är att höja landstingsskatten. Den måste troligen fördubblas från nuvarande ungefär en tia per intjänad hundralapp till en tjuga per hundralapp. Även om vi skattebetalare skulle vilja betala mera så finns det inte så många sjukvårdsutbildade ”att få” så det blir inte möjligt att möta efterfrågan.

Beror detta i någon mån på vilka politiska partier som styr sjukvården? Den frågan får jag ofta efter alla år i sjukvårdspolitiken. Mitt svar är: I stort sett inte. Möjligen skiftar retoriken och lite prioriteringar på marginalen.

Jan Linde

socialdemokrat med många år i sjukvårds- och folkhälsopolitiken, ordförande i Svensk Förening För Folkhälsoarbete. Författare till boken Folkhälsa är politik.