Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Regeringen signalerar en önskan om mer kontroll över landets lärosäten, och över forskningen, vilket är något vi ser mycket allvarligt på. Genom en ökad styrning så stänger vi dörren för framtida innovationer och öppnar i stället fönstret för kortsiktiga försök till problemlösning, skriver Virginia Langum och Staffan I Lindberg.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bort med tassarna – politisera inte forskningen

Frihet och långsiktighet är nödvändigt för framstående forskning som kan förbättra vårt samhälle, men regeringen satsar kortsiktigt och tar i forskningspropositionen ytterligare steg mot politisk styrning av universitet och högskolor, skriver Virginia Langum, docent, och Staffan I Lindberg, professor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Forskningsproppen är bara det senaste inlägget i en långvarig debatt om forskningens natur. Ska forskningen motiveras av sökande efter kunskap eller av mesta möjliga nytta? Vi menar inte att dessa två idéer är ömsesidigt uteslutande. Med här går tyvärr ”proppen ur” regeringens forskningsproposition.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ministern och hennes departement uttrycker i propositionen förståelse för hur viktiga vetenskapliga framsteg görs och hur de bidrar till ett bättre samhälle över lång tid, men de konkreta förslagen styr mot direkt nytta. De allra största satsningarna (1,7 miljarder) går till ”strategiska” områden där regeringen styr. Detta verkar ske utifrån den felaktiga idén att man kan beställa fram lösningar på aktuella samhällsutmaningar. Att orden ”samverkan” och ”innovation” sammanlagt förekommer över 500 gånger illustrerar vad som premieras.

Revolutionerande grundforskning

Historien lär oss att många viktiga framsteg kommit ur grundforskning som när den utfördes inte verkade särskilt användbar eller viktig.

Fysikern Michael Faraday fick från den brittiske finansministern William Gladstone på 1850-talet en mycket kritisk fråga om vilken nytta dennes forskning om elektricitet kunde ha. Filosofen Jean-Jacques Rousseau utvecklade 1762 idén om ett socialt kontrakt mellan staten och medborgaren vilken kom att inspirera sociala reformer i hela Europa, och utgör i dag en del av grunden för många av våra moderna demokratiska institutioner. Teologen Augustinus uppfann på 400-talet en tal- och teckenteori som i dag är grunden för artificiell intelligens. Dessa enkla exempel är talande, och det finns otroligt många fler. Tror någon att den samtida politiska eliten kan avgöra vad som är viktig forskning?

Propositionens betoning på samverkan är därmed farligt begränsande. Samverkan ska ges lika stor vikt vid utvärdering av ”produktivitet” som publikationer, citeringar och externa anslag när universitet tilldelas resurser framöver. Det blir lika värdefullt att samverka mycket och göra dålig forskning tillgänglig, som att producera forskning av högsta kvalitet men samverka lite. Ska vi premiera forskning som råkar kunna saluföras?

Frihet och långsiktighet

Dessutom lämpar sig mycket av grundforskningen inte för samverkan. Är den värd endast hälften av annan forskning? Och den som samhället och företagen inte är intresserade av att samverka kring för tillfället, är den inte viktig? Ingen ville samverka med islamforskare före elfte septemberdådet 2000 medan samma forskning året efter ansågs otroligt värdefull. Med en fördelningsmodell baserad på samverkan hade forskningen kanske inte funnits tillhanda när den plötsligt behövdes!

Forskningens frihet och långsiktighet har genom tiderna varit avgörande för att skapa den kunskap som krävts för att stå väl rustad inför samhällets utmaningar. Detta sker bäst genom kraftfulla bas-anslag. Tyvärr ligger Sverige internationellt sett mycket lågt och endast 43 procent av universitetens forskning finansieras med dessa obundna medel.

Mer kontroll

I budgetpropositionen ökar anslagen med tre miljarder. Av den nominella ökningen i kronor går det mesta (1,7 miljarder) till innovationsfrämjande råd som Vinnova, som regeringen kan styra och som ger ut pengar utan föregående rigorös vetenskaplig så kallad peer-review. Det är problematiskt också för att de ofta kräver en väsentlig medfinansiering från lärosätena vilket ytterligare äter av lärosätenas basanslag, vars andel av BNP är oförändrade (runt 0.03 procent av BNP) om man räknar med en genomsnittlig årlig BNP-tillväxt på två procent.

Vi får alltså signaler på regeringens önskan om mer kontroll över landets lärosäten, och över forskningen, vilket är något vi ser mycket allvarligt på. Genom en ökad styrning så stänger vi dörren för framtida innovationer och öppnar i stället fönstret för kortsiktiga försök till problemlösning.

Omöjligt att förutsäga

I dag hotas den fria grundforskningen och institutioner för högre utbildning som säten för sökande efter kunskap, vars grundläggande idé etablerades i Bologna, Europas äldsta universitet, på 1150-talet. Forskning och kunskap har makt att förbättra liv, lösa problem och göra oss lyckligare. Men vi och regeringen kan inte förutsäga vilken kunskap som leder till dessa saker.

Därför bör forskning och kunskapsutveckling värderas för sin egen skull, oberoende av vad regeringen tycker behövs just nu. Som A E Housman skrev i sin invigningsföreläsning som professor i klassik filologi, ”(kunskap) är inte en valuta vi betalar som en handpenning för att köpa lycka, men det är en inneboende del av den lyckan.”

Virginia Langum

docent i engelsk litteratur, Umeå universitet, Pro Futura Scientia Fellow

Staffan I Lindberg

professor i statsvetenskap och föreståndare, Varieties of Democracy institutet, Göteborgs universitet, Wallenberg Academy Fellow