Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

För liberaler bör en regering som vilar på ett nationalpopulistiskt parti vara fullständigt uteslutet. De som fortfarande är fast i den gamla omvärldsanalysen bär ofta en önskan så stark att de tror att SD kan tänkas bort och att det är ”business as usual”. Men förnekelse tar inte bort verkligheten, skriver Ulf Öfverberg. Bild: Anders Wiklund / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Björklund: Kasta loss från Alliansen och bryt blockpolitiken

Sverigedemokraternas syn på människan, på demokratin och på samhället är kvalitativt annorlunda än den liberala. Den är anti-liberal. En liberal regeringspolitik kan inte göra sig beroende av ett antiliberalt parti. Därför bör Liberalerna kasta loss från Alliansen och försöka bilda regering med C och S, skriver Ulf Öfverberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Alliansen har gjort en historisk insats genom att bryta socialdemokratins dominans i svensk politik. Men nu bör Liberalerna kasta loss från Alliansen och försöka sätta sig i en regering tillsammans med S och C.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett skäl är det uppenbara: M och KD kan självklart inte garantera en regering utan inflytande från SD. En regering vars existens bygger på chansningen att ett SD, som nekas inflytande över politiken, inte fäller deras budget och förslag blir inte långvarig. Därvidlag har inget förändrats sedan tidigare i höstas när Liberalerna och C röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister.

Men det är inte endast aritmetiken i Sveriges riksdag som talar för att riksdagens liberaler bör söka en mittenlösning. Europa och en stor del av övriga världen befinner sig i en process där de tidigare villkoren för partier och partikonstellationer radikalt förändras.

Ny partipolitisk karta

I nästan varje europeiskt land har nationalpopulismen ritat om den politiska- och partipolitiska kartan. Tidigare dominerande socialdemokratiska och konservativa partier som regerat från den breda mitten har fallit, splittrats och kraftigt förlorat i betydelse. Nu befinner även vi i Sverige oss i denna process. Det innebär med stor sannolikhet att även den svenska partistrukturen kommer att se annorlunda ut inom några år.

En del inbillar sig att SD är ett borgerligt parti. Men SD är inte ett borgerligt parti. SD är ett nationalpopulistiskt parti.

Skälet är att nationalpopulismens framgångar skär rakt igenom flera av de etablerade partierna. Migrationen och islamismen är utlösarna av denna reaktion och rörelse, enligt de två statsvetarna Roger Eatwell och Matthew Goodwin i den nyligen publicerade boken National Populism, som har förskjutit politikens fokus från ekonomi till kultur och värderingar. Det har aktiverat även andra sentiment av värderingar hos alla dem som aldrig känt sig hemma i det nya progressiva värderingsklimatet från 1960-talet och framåt.

En följd av detta är att grunderna för den traditionella blockpolitiken har upplösts. Det har redan skapat och fortsätter att skapa nya konstellationer av politiskt samarbete runtom i Sverige och kanske snart på den nationella arenan.

De etablerade partierna är vana vid konflikter som låter sig inordnas på höger-vänsterskalan. Ställda inför en annan konfliktdimension inträder förvirring. Det är en sådan förvirring vi ser konsekvensen av i den utdragna processen med att försöka bilda en ny regering.

I Sverige har konflikterna under efterkrigstiden oftast handlat om frågor som har kunnat placeras på vänster-högerskalan. Det är frågor som skattesatser – och skattebaser, bidragens omfattning och storlek, lagstiftning för arbetsmarknaden och så vidare.

En idé- och värderingskamp

Men i land efter land ställer nu nationalpopulismen oss inför en mer grundläggande konflikt, en idé- och värderingskamp. Ytterst handlar det inte längre om marginalskatterna, bostadsbidragen eller reglerna för fåmansbolag (även om dessa frågor är nog så viktiga). Det handlar om hur och om minoriteter ska skyddas, om internationellt samarbete, om säkerhetspolitiken, om domstolsväsendet ska vara oberoende, om staten ska förhålla sig neutral till människors val av liv och om människors rättigheter ska respekteras.

Alla partier drar inte slutsatsen att det nya landskapet förändrar villkoren för vilka andra partier man behöver samarbeta med för att bedriva en politik som utestänger nationalpopulisterna från inflytande. Åtskilliga opinionsbildare, politiker och partier har skapat sin omvärldsanalys och sin politik efter det gamla politiska landskapet. De som fortfarande är fast i den tidigare analysen bär ofta en önskan så stark att de tror att SD kan tänkas bort och att det är ”business as usual”. Men förnekelse tar inte bort verkligheten.

De partier som är värderingsdrivna, rörliga och söker inflytande är de av de traditionella partierna som förmodligen kommer att överleva i det nya politiska landskapet

En del inbillar sig att SD är ett borgerligt parti. Men SD är inte ett borgerligt parti. SD är ett nationalpopulistiskt parti. När det positioneras på vänster-högerskalan hamnar det i mitten, inte på högerkanten. En analys av riksdagskandidaters svar på SVT:s Valkompass i samband med riksdagsvalet 2014 visar att SD hamnar längst ut på öppen-slutenskalan, men strax till vänster om mitten på höger-vänsterskalan. I samma undersökning från valet 2018 är resultatet likadant med det lilla undantaget att SD hamnar precis till höger om mitten på vänster-högerskalan. Inget högerparti precis. Inte ens ett borgerligt parti.

Håll armlängds avstånd

För liberaler bör en regering som vilar på ett nationalpopulistiskt parti vara fullständigt uteslutet. Deras människosyn och inslag av rasism, sexism och homofobi är skäl nog. Men också deras samhällssyn. Ett parti som har en kvinnosyn som får Kristdemokraterna att framstå som progressiva, som vill göra Sverige till en internationellt avskärmad fantasiidyll från 1950-talet, som är lika nationalistiska som kommunisterna i motståndet mot EU och som har en ekonomisk politik som endast ligger Vänsterpartiet efter i bristande verklighetsförankring är andra skäl att hålla partiet på armlängds avstånd.

Deras syn på människan, på demokratin och på samhället är helt enkelt kvalitativt annorlunda än den liberala. Den är anti-liberal. Och en liberal regeringspolitik bör inte vara beroende av att det anti-liberala partiet vid varje blockskiljande votering i riksdagens måste rösta för dess politik.

De partier som är värderingsdrivna, rörliga och söker inflytande är de av de traditionella partierna som förmodligen kommer att överleva i det nya politiska landskapet. På sikt gör därför Liberalerna och Centerpartiet helt rätt när de söker lösningar i ett annat politiskt fält än den traditionella blockpolitiken. Håll i den ambitionen!

Ulf Öfverberg

liberal debattör