Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lena Haldin, fri debattör, f d lärare, sakkunnig och utredare vid Skolverket och SKL

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Beprövad erfarenhet kan ge skolan nödvändigt lyft

Katederundervisning har för många blivit ett skällsord men skulle, rätt genomförd, kunna innebära både gemensam kunskapsbas via lärarledd undervisning och självständigt kunskapssökande, skriver skolexpert Lena Haldin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Lena Haldin, fri debattör, f d lärare, sakkunnig och utredare vid Skolverket och SKL

Karin Pleijel (MP), skolkommunalråd i Göteborg, hävdade på GP Debatt den 25 augusti att skolan borde ha en mer vetenskaplig förankring, vilket hon ansåg står i strid med den ”katederundervisning” som Helene Odenljung (L) förespråkade i en tidigare debattartikel. Detta kan föranleda två reflektioner:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vilken vetenskap vill man stödja sig på? Och vad menar man egentligen med ”katederundervisning” och står vetenskapen verkligen i strid med en sådan?

Låt oss mer ta vara på den ”beprövade erfarenhet” som skollagen också anger att undervisningen ska vila på.

Svensk pedagogisk forsknings relevans och tillförlitlighet har då och då starkt ifrågasatts de senaste decennierna. Det har gått ett mode i att lägga fram resultat som stärker nya, ”progressiva” undervisningsmetoder, särskilt detta att redan i tidiga år låta eleverna självständigt söka kunskap. Man bör då hålla i minnet att pedagogisk forskning långt ifrån är någon exakt vetenskap utan i regel vilar på intervjuer, där forskaren både formulerar frågorna och tolkar svaren. Som bekant brukar det ju också heta: ”Som man ropar får man svar”.

Denna forskningsinriktning har också lett till att lärarutbildningen ända sedan början av 1990-talet snedvridits och lärarkandidaterna mer eller mindre ”hjärntvättats” till att omfatta tron på att elevernas eget ansvar och kunskapssökande är den bästa vägen till kunskap. Det är dessa så kallade professionella som Karin Pleijel nu vill att man helt ska förlita sig på. Pisa-resultaten borde väl om något vara ett bevis på att svensk skolforskning visat fel väg!

 

Goda exempel finns. Har man helt glömt att skollagen också kräver att undervisningen ska vila på ”beprövad erfarenhet”? Vi behöver ju bara titta bakåt, till den svenska skolans utmärkta resultat före 1992 (före ny pedagogik, detronisering av läraren, kommunaliseringen med mera – se Per Kornhalls utmärkta bok Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall). Annan god, beprövad erfarenhet kan man finna i vårt grannland Finland samt i flera länder i Sydostasien.

Vad behövs då för att åstadkomma god undervisning respektive inlärning? Här kan välrenommerad internationell skolforskning ge svar. John Hattie, som gjort en megaanalys av många länders metoder och resultat, erbjuder intressant läsning som sägs kunna kokas ner till tre framgångsfaktorer: studiero, repetition och uppföljning. Hur mycket av detta erbjuder svenska skolor – med elever, som springer runt i klassrummet utan att komma igång med sina ”projekt”, med få läxor eller andra krav på repetition och med föga möjligheter till adekvat uppföljning från läraren?

 

Gemensam grundkunskap först. Katederundervisning har för många blivit ett skällsord men skulle, rätt genomförd, kunna innebära både gemensam kunskapsbas via lärarledd undervisning och självständigt kunskapssökande enligt exempelvis följande modell:

Undervisningens struktur ska vara tydlig för eleverna och ange konkreta mål för varje moment. Muntliga lärarledda genomgångar – eller annan intresseväckare, till exempel film – bör inleda, följt av inlärning med hjälp av elevanpassade läromedel, helst även via läxor för möjlighet till inläsning och repetition i egen takt. Därefter, så snart eleverna har en för alla gemensam, obligatorisk grundkunskap, kan fria undersökande uppgifter inom ämnet ges, ibland även ämnesövergripande.

Den stress som eleverna ofta klagar över härrör till stor del från ett alltför fritt arbetssätt i många ämnen, där eleverna inte själva förmår strukturera och tidsanpassa sina projekt.

Uppföljning bör ske kontinuerligt via läxförhör, samtal mellan läraren och klassen, genomgångar av övningsuppgifter och projekt samt prov. Vid alltför omfattande ”fria forskningsprojekt” blir det omöjligt för läraren att följa inlärningen via gruppgenomgångar, eftersom alla arbetat med olika projekt, och tyvärr har lärarna numera oftast alltför lite tid till individuella uppföljningar och faktakoll, varför många elevalster bara kopieras från källorna utan att någon inlärning sker.

 

Lärarutveckling krävs. Hur vänder vi då oceanångaren Skolan på rätt kurs, när nu en hel generation av lärare riskerar att ha gått miste om effektiva undervisningsmetoder? (Jämför bland annat pedagogikprofessor Jonas Linderoths avbön i DN förra året: ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer”!) Jo, via kontinuerlig lärarfortbildning! På det nationella planet har sedan flera år genomförts konferenser om ”synligt lärande”, grundade på John Hatties forskning. Många kommuner har hakat på. Men för att nya metoder ska få genomslag i praktiken krävs att lärare stöds i ett förändringsarbete i det egna klassrummet.

Den internationella gurun inom lärarutveckling, forskaren Helen Timperley, har konkreta råd i sin bok Lärares professionella lärande och utveckling, där det framhålls att lärarutveckling bör utgå från och ske i det dagliga arbetet med stöd av en ledare. I svenska skolor kunde kanske denna vara en av de äldre lärarna på skolan, en med vidimerad lärarskicklighet, som kunde dela sin tjänst mellan mentorskap och undervisning.

Lärarledd undervisning av ämneskunniga, elevinriktade lärare skulle höja lärarens status, öka möjligheterna till studiero och, framför allt, förbättra elevernas resultat!

Lena Haldin

fri debattör, f d lärare, sakkunnig och utredare vid Skolverket och SKL