I flera artiklar har GP uppmärksammat arbetssituationen på Volvo Personvagnar så att till och med företagsledningen tvingats att debattera offentligt. Det tycker vi är bra. Av produktionsdirektör Magnus Hellstens svar i GP (26/11) – och ännu mer i den version som gått ut internt – kan man dock få uppfattningen att problemen bara rör en liten grupp gnälliga truckförare. Så är det inte. Vi vet tvärtom att den kritik mot arbetsförhållandena som kommit fram genom GP:s artiklar finns på stora delar av företaget. Och inte bara det, vi tror att utvecklingen sett ut på ett liknande sätt på många andra arbetsplatser.
För att visa att vår arbetsmiljö blivit bättre lägger fram Hellsten siffror som säger att sjukskrivningarna minskat. Vi har inte tillgång till detaljer kring dessa men det vore märkligt om de inte stämde. Enligt en undersökning från Svenskt Näringsliv halverades nämligen sjukskrivningarna i hela Sverige mellan 2002 och 2008! Och inte kan väl allt detta bero på Volvoledningen? Olika osäkra anställningsformer ökar känslan av otrygghet och att vi är mer utbytbara än maskiner.
Bakom ligger snarare hårdare attityd där fler sjukskrivningar ifrågasätts av såväl företagen som Försäkringskassan och att många släpar sig till jobbet trots att de är sjuka.
Under den här perioden hade vi också en stor kris, 2008 stannade hela verksamheten av och massor av människor fick sparken. Företaget fick lov att göra hundratals undantag från lagens turordning vilket skapade stor osäkerhet; vem vill vara sjukskriven eller anmäla arbetsskador om man tror att det kan ligga en i fatet vid kommande uppsägningar?
Hellsten ”glömmer” också att redovisa att när hjulen i år börjat rulla fortare stiger sjukskrivningarna igen, enligt företagets siffror.
Vad än siffrorna säger vet vi som arbetar i produktionen att våra villkor har blivit tuffare under en rad år. Exemplen är många:
På monteringsbanorna har det införts nya regler för att beräkna ackorden som gjort att arbetstempot och stressen drivits upp kraftigt.
Truckförare har inte ens tid att gå ur trucken för att ta en mikropaus och sträcka på kroppen och vid banan har arbetsmaterialet trängts närmare montörerna så att de helst inte ska få den lilla avslappning som ett steg fram och tillbaka kan ge.
Arbetet blir mer och mer detaljstyrt och besluten tas allt oftare högt över våra huvuden. Saker som tidigare beslutats någorlunda demokratiskt, som hur hur många jobb vi ska få rotera mellan, dikteras i dag uppifrån och den arbetsrotation som gör de enformiga och ensidiga jobben på banorna mer uthärdliga har inskränkts kraftigt. Samma sak med de lagledare som tidigare utsågs inom lagen: de tillsätts nu ensidigt av chefen – och avsätts om de är för kritiska. I den oberoende fabrikstidningen Kvasten, som ges ut av folk som jobbar på Volvo Torslanda, har anställda vittnat om hot om omplaceringar och andra bestraffningar.
På vår arbetsplats, liksom på många andra, har det skett en kraftig maktförskjutning. Tydligast kanske det syns när det gäller det viktigaste vi har: vår tid. 2006 gick IF Metall centralt med på att ge företagen makt över vår fritid genom att göra övertid obligatorisk, något som Volvo var snabb att utnyttja. I dag måste folk söka ledigt om de inte vill arbeta en lördag eller söndag. Karossfabriken har jobbat övertid varje helg sen semestern och Monteringen ligger inte långt efter. I början delades helgerna upp mellan skiften så man kunde få ledigt varannan helg men de senaste helgerna har man kört både lördag och söndag och därmed infört sexdagarsvecka.
Anställda som buffert
Genom att företaget nu vet att de kan beordra in arbetsstyrkan på övertid 150 timmar per år blir det inte så viktigt hur man planerar. Stopp och störningar i produktionen, beroende på personalbrist eller att man snålat på underhållet av utrustningar, kan alltid tas igen med övertid. Vi, de anställda, blir den buffert som inte finns i den slimmade produktionen.
Att många av dessa förändringar gjorts i samråd med vår fackförening gör inte saken bättre. Varje gång våra förtroendevalda backar minskar förtroendet för facket och vi blir mer sårbara.
Missförstå oss inte, vi är inte rädda för att ta i och vi på golvet har ingen annan vilja än att göra ett bra arbete. Men det vi begär är att företaget bemöter oss med respekt och inte behandlar oss som trasor som ska kramas ur.
Madeleine Berg
truckförare, Karossfabriken
Lars Henriksson
montör, Monteringsfabriken
Volvo Torslandaverken