Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Forskningsfrågor som problematiserar vårt rasbiologiska forskningsarv, medicinhistoria, social utsatthet och handel med mänskliga kvarlevor kan undersökas med utgångspunkt i samlingarna, skriver debattörerna. Bild: Per Wahlberg
Forskningsfrågor som problematiserar vårt rasbiologiska forskningsarv, medicinhistoria, social utsatthet och handel med mänskliga kvarlevor kan undersökas med utgångspunkt i samlingarna, skriver debattörerna. Bild: Per Wahlberg

Behåll de mänskliga kvarlevorna på Naturhistoriska

Västarvets gallringsbeslut gällande mänskliga kvarlevor strider mot rekommendationerna av sakkunniga vid deras enhet Göteborgs naturhistoriska museum. Beslutsfattarna förnekar samlingens vetenskapliga värde och deras retorik motsäger flera etiska regler som de påstår sig följa, skriver bland andra Clara Alfsdotter arkeolog och osteolog, Bohusläns museum.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

De mänskliga kvarlevorna som är föremål för debatt lämnades in till museet under 1800- och tidigt 1900-tal och består av ett 100-tal skelett och våtpreparat. De härrör från medicinska och privata samlingar, läroverk och andra institutioner.

Den kartläggning som har utförts av museets sakkunniga på uppdrag av Västarvet har varit förgäves, då gallringsbeslutet radikalt avviker från museets beslutsunderlag.

Västarvet delade in kvarlevorna i tre kategorier: (1) objekt som bör repatrieras, (2) objekt utan kontext och dokumentation, och (3) objekt som inte omfattas av Västarvets praxis gällande förvärv.

Att Västarvet anser att mänskliga kvarlevor inte kan ”bidra till framtida forskning” visar på den ignorans som ligger bakom gallringsbeslutet

Gemensamt för kategori två och tre är att de av olika skäl inte anses vara av intresse för framtida forskning, och inte kan ställas ut eller beforskas av etiska skäl. Kvarlevor som inte repatrieras ska enligt Västarvets hemsida återbegravas, detta genom kremering. Att Västarvet anser att mänskliga kvarlevor inte kan ”bidra till framtida forskning” visar på den ignorans som ligger bakom gallringsbeslutet.

Fel om kontexten

Föreställningen om att kvarlevorna är ”kontextlösa” stämmer heller inte. Förvisso saknas kunskap om vilka individer kvarlevorna härrör från, men dokumentation om när och hur de kom till museet finns i merparten av fallen. Kontexten är 1800-talets medicinska forskning och dåtidens syn på människan. Genom aktuell teoribildning och moderna tekniker har vi stor möjlighet att ställa nya frågor till äldre samlingar.

Deras agerande bidrar till att censurera delar av vår historia

Forskningsfrågor som problematiserar vårt rasbiologiska forskningsarv, medicinhistoria, social utsatthet och handel med mänskliga kvarlevor kan undersökas med utgångspunkt i samlingarna. Att dokumentera kvarlevorna före destruktion kan säkra viss information, men omöjliggör framtida undersökningar. Vilken forskning som är etiskt försvarbar eller inte beslutas rimligtvis av vår nationella Etikprövningsmyndighet, inte av Västarvet. Deras agerande bidrar till att censurera delar av vår historia.

Går stick i stäv med riktlinjer

Västarvet hävdar att gallringsbeslutet stödjer sig på ICOM:s (International Council of Museums) etiska regler, men argumenten går stick i stäv med flera av riktlinjerna. ICOM skriver bland annat att gallring endast bör ske i fullt medvetande om föremålets betydelse (om det går att ersätta eller inte), och om potentiell förlust av allmänhetens förtroende som följd av gallringsförfarandet.

Vidare står att gallringsbeslut ska ske i samråd med museichef och samlingsansvarig. De understryker att museer kan ställa upp som sista förvaringsplats för föremål med oklart ursprung. Om vetenskapligt ansvar står att ”museerna bör främja undersökning, bevarande och användande” och att aktiviteter som innebär förlust av data ska undvikas. Om intressekonflikt uppstår menar ICOM att museets intressen är överordnade, och att beslut inte bör grundas på ”intellektuella trender”.

Västarvet misslyckas således med att:

● Ta hänsyn till kvarlevornas signifikans, det vill säga att de är oersättliga och forskningsbara.

● Agera i samråd med samlingsansvarig.

● Behålla allmänhetens förtroende.

● Främja bevarande för allmänhet och forskning.

● Se till att museets intressen bör vara överordnade.

● Låta museet agera sista förvaringsplats åt kvarlevor med okänt ursprung.

● Avstå från beslut baserade på intellektuella trender.

Västarvet skriver ”[...] Vi måste alltid handla utifrån det sammanhang där vi själva lever och verkar”. Det är tydligt att beslutsfattarna har en högst subjektiv förståelse av etik, och att de anser sig själva vara fullt förmögna att verka som historiens etiska domare.

Kremering problematisk

Att kremera kvarlevor är etiskt problematiskt i sig. Även om man antog att flera av kvarlevorna härrör från den svenska majoritetsbefolkningen så var kyrkan under 1800-talet emot kremeringar. Än mer problematiskt är att flera av dem misstänks komma från utlandet. Vem är Västarvets förvaltningschef att bestämma att de ska kremeras och spridas i en protestantisk minneslund i Göteborg?

Vem är Västarvets förvaltningschef att bestämma att de ska kremeras och spridas i en protestantisk minneslund i Göteborg?

Problemet är större än en arbetsplatskonflikt. Västarvets oinformerade och kortsiktiga gallringsbeslut censurerar delar av vår historia och förhindrar därmed framtida forskning kring svåra eller kontroversiella kulturarv. Låt sakkunniga, vars arbete innefattar forskningsetik och arbete med långa tidsperspektiv, ha inflytande på beslut om destruering av mänskliga kvarlevor.

Om Västarvet inte ändrar uppfattning så erbjuder sig härmed Historiska museet vid Lunds universitet att ta emot kvarlevorna och rädda samlingen åt eftervärlden

Västarvets argument är subjektiva, och avslöjar en undermålig insikt i forskning och etik. Låt ärendet ta den tid som krävs för att finna en genomtänkt etisk lösning, och låt oss se denna samling som en möjlighet att ta ansvar för vår forskningshistoria, inklusive dess övergrepp, i stället för att sopa den under mattan. Västarvets beslut om etisk gallring är inte etiskt försvarbart.

Om Västarvet inte ändrar uppfattning så erbjuder sig härmed Historiska museet vid Lunds universitet att ta emot kvarlevorna och rädda samlingen åt eftervärlden.

Clara Alfsdotter, arkeolog och osteolog, Bohusläns museum. Doktorand i arkeologi, Linnéuniversitetet

Per Karsten, museichef, Historiska museet vid Lunds universitet

Anna Kjellström, docent i osteologi, Stockholms universitet

Liv Nilsson Stutz, fil Dr och lektor i arkeologi, Linnéuniversitetet

Sofia Prata, osteolog och forskningsassistent, Uppsala universitet

Sabine Sten, professor i osteoarkeologi, Uppsala universitet Campus Gotland

Torbjörn Ahlström, professor i osteologi, Lunds universitet

Petra Aldén Rudd, arkeolog, Rio Göteborg

Cathrine Andersson Färnström, osteolog och arkeolog, Rio Göteborg

Caroline Arcini, osteolog, Arkeologerna

Jenny Bergman, antikvarie, ansvarig anatomiska samlingen, Historiska museet vid Lunds universitet

Björn Billing, lektor idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet

Ylva Bäckström, doktorand i historisk osteologi, Lunds universitet

Mats Eriksson, museichef, Evolutionsmuseet, Uppsala universitet

Ann Gustavsson, antikvarie, osteolog och arkivarie, enheten för medicinens historia och kulturarv, Karolinska institutet

Rudolf Gustavsson, arkeolog och osteolog SAU, Uppsala

Elisabeth Iregren, professor emeritus osteologi, Lunds universitet

Anne Ingvarsson, arkeolog och osteolog, 1:e antikvarie Gustavianum, Uppsala universitetsmuseum

Leif Jonsson, osteolog

Astrid Lennblad, arkeolog och osteolog, Bohusläns museum

Olof Ljungström, docent idéhistoria, enheten för medicinens historia och kulturarv, Karolinska Institutet

Staffan Lundén, doktor i arkeologi, Göteborgs Universitet

Ola Magnell, osteolog, Arkeologerna

Emma Maltin, doktorand i arkeologi på Stockholms universitet, Bohusläns museum

Erica Mejlon, museiintendent ansvarig zoologi, FD, Evolutionsmuseet

Emma Sjöling, osteolog och arkeolog, SAU, Uppsala

Jan Storå, professor i osteoarkeologi, Stockholms universitet

Aaron Stutz, arkeolog och osteolog, Bohusläns Museum