Regnbågsflaggorna kommer snart att ses frekvent viftandes när Stockholm och Göteborg står som värdar för sommarens EuroPride. För vissa är det gemenskap. För en del är det ett kvitto på god samhällsutveckling. För många är det glädje och kärlek. Men för andra är Pride en färgglad fasad med ett innehåll som vi inte känner någon tillhörighet med.
Identitetspolitisk propaganda
Pride är inte längre aktivism för människors lika värde oavsett sexuell läggning. I stället är det konstlade könsidentiteter, identitetspolitisk propaganda och total normkritik som står överst på agendan. Det är en plattform för att inkludera nya minoriteter bortom sexuell läggning genom att klanka ned på majoriteten.
Pride har med framgång medfört rättigheter för personer som ryms inom paraplybegreppet HBTQ och har därför till viss del spelat ut sin främsta roll. Och det måste ses som ett stort framsteg. Därmed vore det förståeligt om Pride tog steget till att bli en folkfest för att hylla kärlek generellt för att befästa utvecklingen, attrahera en bredare publik och finnas kvar som koncept. Men vänsterns röda färg har alltid varit den klarast lysande färgen i prideflaggan och tillika i den nuvarande agendan. En agenda som är långt ifrån önskad. I stället för att motverka fördomar så försvårar den för icke-socialistiska personer med avvikande sexuell läggning att leva öppet. Här finns en missuppfattning som måste redas ut.
Sexuell läggning styr inte politisk tillhörighet
Det finns inget samband mellan sexuell läggning och vilka åsikter man har.
HBTQ-rörelsen har kidnappat sexuell läggning för att plocka identitetspolitiska poäng; nämligen att personer med avvikande sexuell läggning ska vara marginaliserade i stället för integrerade i majoritetssamhället. De håller fast vid att homosexuella inte kan lyckas, att de ska känna sig diskriminerade och att vi förväntas ha vissa åsikter baserat på vår sexuella läggning. Det finns ett paradoxalt motstånd till förändring av den här synen, för när någon med avvikande sexuell läggning lyckas beskrivs det som mot alla odds. Därför måste det poängteras att personer inom begreppet HBTQ har olika övertygelser och tillhör olika politiska färger. Det finns inte ett format.
Personer med avvikande sexuell läggning är måltavlor för hat och hot från religiösa och extrema grupper. Att stå upp för ett öppet samhälle där individer behandlas lika oavsett sexuell läggning är en självklar tanke i teorin och ett nästintill redan uppnått mål i praktiken sett till rättigheter. Men ändå är utfallet fortsatt något annat: personer med avvikande sexuell läggning lever kortare, visar ökad förekomst av allvarlig psykisk sjukdom och är mer benägna att begå självmord. Det här är en uppenbart sårbar grupp och det finns inget färgglatt eller underbart med den statistiken. Det räcker förstås inte att överösa den dystra statistiken med färgglada flaggor några dagar om året. Inte heller blir fördomarna färre eller acceptansen större för icke-heterosexuella personer bara för att Prides agenda ställer sig frågande till alla normer och aktivt exkluderar dem som inte håller med.
Låt Pride leva kvar som en folkfest utan politisk agenda
Pride är inte för alla, men det är en offentlig angelägenhet som antingen direkt eller indirekt spiller över på alla oavsett sexuell läggning. Det är därmed kvävande för dem som inte delar Prides nuvarande agenda att ändå kopplas ihop med evenemanget bara för att de ingår i begreppet HBTQ. Men partier, institutioner, företag och privatpersoner ställer sig snällt i (pride)ledet och sympatiserar därmed med Prides destruktiva agenda.
Filip Bergqvist
doktorand i medicin vid Karolinska Institutet