Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Demokratin är i kris varje gång populisterna blir för starka. När man hör växande stöd i Europa och USA för en ”stark” i stället för en demokratisk ledare, inser man att själva demokratin i förlängning är hotad, skriver debattören. (Bilden: UKIP :s förre ledare Nigel Farage gästar Donald Trumps valkampanj).

Bara pålästa väljare sänker populister som Trump

Det är dags att vi inser att det slutliga ansvaret för att stoppa de populistiska krafterna i både svensk, europeisk och amerikansk politik alltid kommer att ligga på väljarna, skriver journalist Mikael Törnwall.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Mikael Törnwall, journalist och kommunikationskonsult på Hill+Knowlton Strategies. Tidigare USA-korrespondent för Dagens Industri

I dag går USA till val. Drygt 125 miljoner väljare kommer att avgöra om Hillary Clinton eller Donald Trump ska efterträda Barack Obama som USA:s president. Enligt Real Clear Politics sammanvägning av opinionsmätningar är avståndet mellan Clinton och Trump nu mindre än två procent. Sannolikheten att Trump ska vinna är enligt sajten fivethirtyeight.com 35 procent.

Det är alltså fullt möjligt att USA på onsdagsmorgonen vaknar upp och inser att man valt Donald Trump till sin nye ledare.

Inför valet har det skrivits spaltkilometer i amerikansk, internationell och svensk media om såväl hur vedervärdig Donald Trump är som vilket ansvar hans parti och media har för att han kommit så långt.

Ganska lite intresse ägnas åt vilket ansvar väljarna har för att släppa fram en person som Trump. Det är dags att vi inser att det slutliga ansvaret för att stoppa de populistiska krafterna i både svensk, europeisk och amerikansk politik alltid kommer att ligga på väljarna.

Symptom på större problem

Vi som följt amerikansk politik på nära håll kan konstatera att Donald Trump är ett symptom på ett mycket större problem som har varit uppenbart i vart fall sedan födelsen av Tea Partyt runt 2010. Målet för Tea Partyt är lika mycket att till varje pris stoppa Demokraternas politik som att få igenom sin egen. Drömmen är att ta USA tillbaka till 50-talet, långt innan globaliseringen satte stopp för arbetarbarnens möjlighet att göra en klassresa genom att ta jobb på en bilfabrik i Detroit efter gymnasiet.

Att det i dag är omöjligt att vrida klockan tillbaka saknar betydelse, eftersom det förenklade budskapet går hem hos miljontals väljare.

Knappast en saklig analys

Brexit då? Det är svårt att påstå att det synnerligen dramatiska beslutet att lämna EU fattades efter en valrörelse som präglades av en saklig analys av för och nackdelar med att kvarstå som medlem i unionen. Visst handlar en sådan fråga till stor del om känslor: trivs vi med att vara del i ett större sammanhang där viktiga beslut fattas i Bryssel? Men jag har svårt att se de kloka i att fatta beslutet utan att först ordentligt debattera konsekvenserna för ekonomi, arbetsmarknad och välfärd.

Nu kanske någon invänder att Sverige är annorlunda. Som tur är har vi ingen Donald Trump och det finns inga tecken på att vi i närtid kommer att lämna EU mest för att vara lite rebelliska. Men det betyder inte att svensk politik är immun mot populism. Lågt räknat är mellan 20 och 25 procent av väljarna redo att lägga sin röst på ett populistiskt parti, nämligen SD och Fi. Observera att jag inte lägger någon annan värdering i detta än att både SD och Fi finns för att driva en riktning snarare än sakpolitik. Inget av partierna har till exempel något så fundamentalt som en heltäckande ekonomisk politik. Vi kan inte veta hur en statsbudget skulle se ut om SD eller Fi mirakulöst fick egen majoritet efter nästa val.

Genomförbara förslag

Här är problemet. Politik kan inte bara handla om riktning och drömmar, oavsett om de drömmarna handlar om ett mer ”svenskt” eller mer jämställt samhälle. Politik kräver också svar på frågorna om hur visionen ska förverkligas. En väl fungerande demokrati är ett kontrakt mellan politiska partier och väljarna, där politikerna åtar sig att presentera relativt detaljerade och framför allt genomförbara förslag, medan väljarna å sin sida åtar sig att ta sig tid att studera förslagen och sedan göra sitt val.

Alternativet är faktiskt att vi får välja mellan ett gäng populister som baserat på få eller inga fakta alls ställer oss inför diverse visioner som kanske låter bra, men som aldrig kommer att kunna genomföras. Det enda vi kan veta med säkerhet är att den vision vi röstar på tolkas väldigt olika av olika väljare.

Så, vem ska vi skylla på om den demokratiska maskinen börjar hacka? Det enklaste svaret är politikerna. Vi kan och bör ställa krav på våra folkvalda att ta ansvar och driva en politik som i vart fall är någorlunda förankrad i verkligheten. Men vad hjälper det? Hur mycket vi än önskar annorlunda kommer det alltid att finnas ansvarslösa populister som säger saker som de tror att väljarna vill höra i syfte att vinna val.

Det yttersta ansvaret ligger alltid på oss väljare att inte lägga vår röst på dem.

Trivs bäst i åsiktsbubblan

Vi kan skylla på media, och kräva att ansvarsfulla publicister ska stå för en saklig och oberoende rapportering. Men det hjälper föga i en värld där redan nu mer än hälften av nyhetskonsumtionen går via Facebook och andra sociala medier. När det är gratis att starta och driva en blogg kommer det alltid att finnas vinklade alternativ för den läsare som trivs bäst i den trygga åsiktsbubblan. Ingen annan än vi själva kan till slut ansvara för att vi tar del av olika sidor och studerar fakta innan vi röstar.

Demokratin är i kris varje gång populisterna blir för starka. När man hör växande stöd i Europa och USA för en ”stark” i stället för en demokratisk ledare, inser man att själva demokratin i förlängning är hotad. De enda som kan stoppa den utvecklingen är vi väljare tillsammans genom att vi tar vårt ansvar och röstar fram politiker som faktiskt har en genomförbar politik.

Mikael Törnwall

journalist och kommunikationskonsult på Hill+Knowlton Strategies. Tidigare USA-korrespondent för Dagens Industri och författare till böckerna ”USA vid ett vägskäl” och ”Vem ska betala för välfärden?”