Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Statsråden Helene Hellmark Knutsson (S), Magdalena Andersson (S) och Åsa Regnér (S) raljerar över att Jan Björklund (L) gör plakatpoltik av att EU- och handelsminister Ann Linde (S) bar slöja under regeringens besök i Iran. Bilden ovan tog Magdalena Andersson senare bort från sitt facebook-konto efter att ha mötts av hård kritik för att bland annat förminska slöjtvånget i Iran. Hon bad också om ursäkt.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bära slöja kan inte reduceras till ett val

Hattklädda statsråd anser att hijab inte är förtryckande när den står för kvinnans eget val. Men ett bärbart manligt vapen mot sekularism och jämställdhet som slöjan utgör upprätthåller bara en förtryckande manlig ordning. Är det detta vår feministiska regering och alla hijabaktivister vill? skriver Devin Rexvid, GAPF.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Devin Rexvid, fil dr i socialt arbete och projektledare för Riksföreningen glömd aldrig Pela och Fadime (GAPF)

Den slöjdebatt som uppstod efter regeringens statsbesök i Iran, får uppsving efter att några kvinnliga statsråd i en hattmanifestation försökte bemöta liberalernas Jan Björklunds kritik mot slöjan som uttryck för förtryck. De hattklädda statsråden anser att hijab inte är förtryckande när den står för kvinnans eget val. Detta utgör ett centralt argument i hijabaktivisters försök att tysta ned all hijabkritik då de vet att västerlänningar överlag värdesätter individuella val.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hijabaktivister och relativister är dock inte konsekventa. De hävdar å ena sidan att hijab bara är ett oskyldigt klädesplagg. Å andra sidan får vi höra att hijab är frihet, val, vilja, girlpower mot patriarkatet och motstånd mot den vite mannens koloniala blick, alltså betydligt mer än enbart ett klädesplagg. Vad är hijab för någonting då?

Ingen kvinnlig fri- eller rättighet

Hijab är ingen kvinnlig fri- eller rättighet. Den står för kvinnans förpliktelse mot närstående män och Allah. Det är kvinnans skyldighet att dölja sin kropp som ses som en källa till skam och vanheder. Hijab kan snarare ses som en manlig rättighet.

Hijab som en del av fysisk och social segregering av könen utgör tillsammans med barn- och tvångsäktenskap, könsstympning, oskuldskontroll och mödomshinneoperationer centrala kontrollmekanismer för att upprätthålla hederskulturens oskulds- och kyskhetsideal. Ett ideal som är till för att garantera mäns rätt till respekt och heder. Med detta inte sagt att hederskultur är något specifikt för islam. Hijab står också för ”religion in action”. Den är inte bara en bärbar mur eller ett ambulerande fängelse som omsluter kvinnan utan också ett bärbart manligt vapen mot sekularism och jämställdhet samt för att upprätthålla en förtryckande manlig ordning.

Bortsett från Iran där hijabvägran innebär straff, skiljer sig kvinnans beslut att inte beslöja sig väsentligt från ett beslut om att beslöja sig i miljöer där hijab är en norm. Detta på grund av att slöjvägran utgör ett motstånd mot sociala påtryckningar och den sociala normen. Det är därför viktigt att inte låta sig förföras av det som kallas för kvinnans val utan lägga tonvikten vid de sociala villkor under vilka hon ”väljer” att täcka sig och osynliggöra sin kropp. En hijabi måste värja sig för och hindras från att ha sex före äktenskap och från att använda preventivmedel, från umgänge med män i vänskapliga relationer.

Kan inte reduceras till ett val

Det som hijabaktivister framställer som ett val, är ofta en följd av uppfostran, påtryckningar, känslomässig och social utpressning, hot och våld. Om detta ”val” görs det av andliga skäl, förutsätter det även då att hon underkastar sig den manlige gudens vilja. Det är därför problematiskt att reducera hijabs negativa politiska, sociala, psykologiska och fysiska följder för flickor och kvinnor till en fråga om val. Frågan är snarare om alla val bör godtas? Även prostitution och missbruk försvaras av en del som ett eget val. Trots detta motverkar samhället både prostitution och missbruk samt vill få de utsatta ur dessa problem.

Undviker dessa frågor

Kan hijab aldrig vara ett val? En del väljer förstås sin underkastelse, sitt förtryck och sitt deltagande i rörelsen politisk islam. Dessa är aktörer i allra högsta grad vilka försvarar och normaliserar det förtryck som hijab innebär. Även om vi skulle köpa argumentet för hijab som ett val så kan inte diskussionen stanna där utan den måste börja där. Varför detta val? Ett val som innebär förtryck, våld och terror för miljontals kvinnor runtom i världen? Vems intressen tjänar detta val? Hijabaktivister undviker dessa frågor eller individualiserar en social problematik som enbart en fråga om smak och vilja.

Men kan vi vara kritiska och motverka hijab när hijabaktivister säger att det är deras frihet?

Hijab är ingen frihet utan islams sätt att skapa könsseparata rum. Att skapa och upprätthålla sekulära och könsblandade rum är därför en förutsättning för jämställdhet och integration samt ett ansvar för staten för att stärka flickor som har krav på sig att bära hijab.

 

Hijab, oavsett form, är aldrig ett ”oskyldigt klädesplagg” eftersom den bärs för att symbolisera något, det vil säga kvinnans underlägsenhet, att hennes kropp ska vara i mäns och guds kontroll och att hon trots sin underlägsenhet i förhållande till män, är överlägsen obeslöjade kvinnor både socialt och moraliskt.

Den feministiska regeringen bör se det som sin skyldighet att bekämpa hijabism för att skydda och befria de flickor och kvinnor som påtvingas hijab. De är betydligt fler i antal än hijabaktivister som "valt" sin underkastelse. Sekulära stater har med andra ord en skyldighet att bekämpa hijabisering av det offentliga rummet då vuxna eller minderåriga hijabaktivisters så kallade val har katastrofala följder för småflickor i islamhärjade miljöer där hijab, burqa och burkini blir ett normerande och tvingande inslag i småflickors socialisering.

Som en av feminismens förgrundsgestalter, Simone de Beauvoir, skriver bör "en frihet som endast ägnar sig åt att förneka friheten, förnekas".

Devin Rexvid

fil dr i socialt arbete och projektledare för Riksföreningen glömd aldrig Pela och Fadime (GAPF)