I förra veckan uppmärksammades internationella kvinnodagen. Inte helt oväntat uppmärksammades slöjbärande muslimska kvinnor bland annat genom en organiserad av-slöjningskampanj, där slöjan utmålas som ett hot mot den västerländska sekulära demokratin.
Replik
Slöjan, 8/3
Framställningen av muslimska hijab-bärande kvinnor har varit central i den Europeiska befrielselogiken, där man framställer muslimska kvinnor som en grupp som är utsatta för ett väsensskilt förtryck och i behov av särskild räddning, helst genom våld och militära interventioner.
Historiskt har slöjan använts av kolonialmakterna som den yttersta markeringen av europeisk överlägsenhet och de muslimska samhällenas tecken på eftersläpning och underlägsenhet. Denna koloniala strategi som den postkoloniala författaren Gayatrik Spivak kallar för ”saving brown women from brown men”, är precis det som redovisas i Lars Åbergs islamofobiska debattartikel om konferensen på Mångkulturellt centrum i Botkyrka med titeln ”Hijab som politiskt motstånd” arrangerad av America Vera-Zavala.
Inte helt förvånande sällar sig Lars Åberg till den långa raden av självutnämnda experter på islam och muslimer, vars kunskaper kring olika tolkningstraditioner är obefintlig, men ändå ägnar sig åt att påpeka för muslimer såväl som icke-muslimer om olika ”goda” och ”onda” muslimers trosinriktningar och vad de betyder för samhället i stort.
Kolonial skildring
Åbergs utgångspunkt verkar dock inte i ett vakuum, utan är en del av det mediala landskapet där den koloniala skildringen av svenska muslimska hijabisar är vardag. Med idéer om frihet lånade från den europeiska befrielselogiken framställs gång på gång viljan att bli sedd som en självklar önskan.
Rasistiska av-slöjningskampanjer som vi ständigt tar del av i media och i den offentliga debatten om integration, där slöjan framställs som en symbol för en pågående civilisationskamp och nakenhet som det yttersta tecknet på befrielse, är alltså ingenting nytt.
Det är en del av det rasistiska och paternalistiska sättet att hantera resten av världen; med hjälp av ”frihet” och ”upplysning” som täckmantel. Åberg är inte heller unik på något vis; hans rasistiska skildring av den muslimska kvinnokroppen är i linje med GP:s ständiga reproducerande av muslimernas underlägsenhet och vit västerländsk överhöghet. Dessa tankegods om muslimers underlägsenhet är därtill en del av den epistemologi av ignorans som visat sig vara en framgångsrik strategi i att hindra arbetet och diskussionen om hur rasismen påverkar resursfördelningen mellan vita och icke-vita människor i Sverige.
Diverse av-slöjningskampanjer har inte fungerat för att förbättra muslimska kvinnors ekonomiska, politiska eller sociala villkor. Det finns inget som tyder på att det skulle bli annorlunda i dag.
Självutnämnda räddare
Den viktiga detaljen spelar dock ingen roll för islamofober och självutnämnda räddare; idéerna om den underkuvade muslimska kvinnan och slöjan som ett av de yttersta tecknen för våld och hot mot den västerländska sekulära demokratin, erbjuder ett både symboliskt och reellt våldsmonopol.
Förutom att upprätthålla en tradition av kolonial arrogans, innebär dessa återkommande liknelser av slöjan som något våldsamt från debattörer, journalister, politiker och forskare dessutom att slöjbärande muslimska kvinnor blir till legitima måltavlor. Men vi svenska muslimska kvinnor kommer att fortsätta utmana vita privilegier och kräva ekonomisk, social och politisk rättvisa.
Maimuna Abdullahi
Muslimska mänskliga rättighets- kommittén
Zayanb Ouahabi
MKN, Muslimska kvinnonätverket
Aftab Soltani
kvinnorörelsen Hayat
Fatima Doubakil
Muslimska mänskliga rättighets- kommittén