Dagens Nyheters avslöjande om att myndigheten att försökt hindra den dansk-svenske aktivisten Rasmus Paludans koranbränningar slog ner som en bomb under fredagskvällen. Källor till DN menar att polisen medvetet rundade lagen för att stoppa dansk-svensken – och att myndigheten kände sig politiskt pressade. Pressade till att på alla sätt försöka runda några av Sveriges grundlagstadgade rättigheter. Som i detta fall yttrandefrihetsgrundlagen.
Det finns många i Sverige som inte förstår hur grundlagarna fungerar. Det finns också många som inte ser finessen med att människor fritt får uttrycka sina tankar, hån eller religiösa tankar. Eller finessen med att vuxna accepterar oliktänkande i stället för att försöka tysta dem. Inte minst många av de som kommer från länder och miljöer där yttrandefrihet och religionsfrihet saknas. Nu lever vi dock i Sverige. Och där gäller som bekant svenska grundlagar, lagar, författningar och förordningar. Där polisen utan undantag är satta att försvara dessa.
Efterlysa blasfemilagar
Men försöket av polisen att runda dessa som avslöjades är inte nytt inom polisen. Kommunpolisen i Borås har fört fram motsvarande tankar om begränsningar i yttrandefriheten genom att efterlysa blasfemilagar. Motivet är att ”folk blir ledsna” när deras religion kränks. Malmöpolisen har försökt neka inresa med motiveringen att Paludans agerande och inresefrihet skulle vara ett "hot mot grundläggande samhällsintresse”. Integrationspolisen i Göteborg har efterlyst ministerstyre, att justitieministern intervenerar för att få till stånd en annan tolkning av yttrandefrihetsgrundlagen i syfte att stoppa Paludans form av politisk aktivism och opinionsbildning. En opinionsbildning som väckt starka känslor. Men starka känslor kan inte vara motiv nog för att förbjuda en företeelse.
En inte osökt parallell är den så kallade Pride-rättegången från 2003. En demonstration som slutade i ett våldsamt angrepp mot Prideparaden under Stockholm Pride. Flera deltagare skadades varav en utsattes för grov misshandel. Flera personer dömdes för våldsamt upplopp. Bara tanken på att man skulle ställa in Prideparaden för att inte provocera nationalister eller homofober vore otänkbart.
Att försvara den svenska konstitutionen är inte att ta ställning för - eller emot - Paludans politiska aktivism
I det specificka fallet med Paludan resonerar inte bara flera enskilda polisbfäl utan flera delar av myndigheten tvärtom. Det är upploppsmakarnas reaktioner som skall skyddas, inte opionionsbildarens.
Polismyndighetens agerande, att inte försvara den svenska regeringsformen, eller den svenska konstitutionen har lett till en avsevärd polarisering av debatten då vissa inte längre kan skilja på vad som är ett försvar av grundlagens principer och vad som är försvar av Rasmus Paludans åsikter.
Detta är två vitt skilda saker. Att försvara den svenska konstitutionen är inte att ta ställning för - eller emot - Paludans politiska aktivism. Men är det trots allt så att den svenska polisen inte vill försvara den svenska konstitutionen, inklusive den grundlagsfästa yttrandefriheten, så är de svaret skyldiga:
Om inte polisen vill försvara den svenska konstitutionen - vem ska då göra det?
Edward Nordén, samhällsdebattör och styrelseledamot Medborgerlig Samling
Johan Westerholm, journalist, författare samt chefredaktör Ledarsidorna.se