Sju svåra år. Så kan läget inom den personliga assistansen beskrivas när regeringen för sjunde året i följd urholkar den statliga assistansersättningen jämfört med de kollektivavtalade löneökningarna. I budgeten för 2020 justeras ersättningen med 1,5 procent vilket betyder att den nästa år kommer att vara cirka 304 kronor per timme. Marginalerna är nu nere på kritiska nivåer för att överhuvudtaget kunna bedriva verksamhet.
Under många år följde uppräkningen den allmänna löneutvecklingen. Men sedan 2014 har ersättningen krympt jämfört med assistansanordnarnas kostnader. Om uppräkningen hade motsvarat löneutvecklingen skulle timersättningen för 2020 ha legat omkring 25 kronor högre. Och med nuvarande ordning kommer underfinansieringen att fortsätta öka.
Åtstramningspolitiken förvärrar ett mycket ansträngt läge där assistansanordnarna redan i dag har stora svårigheter att rekrytera och behålla bra personliga assistenter
Åtstramningspolitiken förvärrar ett mycket ansträngt läge där assistansanordnarna redan i dag har stora svårigheter att rekrytera och behålla bra personliga assistenter. Under nästa år ska kollektivavtalen för Sveriges närmare 100 000 personliga assistenter omförhandlas. Utifrån de ekonomiska förutsättningar som givits från staten blir det en stor utmaning att sluta ett avtal som möjliggör en god kompetensförsörjning samtidigt som assistansanordnarna ska ha en chans att överhuvudtaget överleva.
Vilar på ett missförstånd
Regeringens motiv till att inte räkna upp assistansersättningen i takt med löneökningarna har sagts vara att ersättningen tidigare har legat för högt. Men det stämmer inte. Regeringen lutar sig mot Assistansersättningsutredningen (SOU 2014:9) som dessvärre vilar på ett stort missförstånd.
Missförståndet består i att utredningen inte räknade med de lönekostnader för personliga assistenter som är ofrånkomliga för seriösa anordnare, men som inte ersätts med några assistanstimmar
Missförståndet består i att utredningen inte räknade med de lönekostnader för personliga assistenter som är ofrånkomliga för seriösa anordnare, men som inte ersätts med några assistanstimmar. Det handlar om tid för utbildning, introduktion, personalmöten med mera, alltså tid när assistenten inte utför assistans men ändå uppbär lön. Den egentliga lönekostnaden med detta inräknat motsvarar ungefär tio procent utöver timlönen. På grund av att utredaren missade att räkna med dessa kostnader drog man den felaktiga slutsatsen att assistansersättningen jämfört med assistenternas löner innebar en överkompensation med 22 kronor per timme (år 2013).
Som av en händelse är det drygt 22 kronor som staten har ”tagit tillbaka” med den låga uppräkningen av assistansersättningen sedan 2014. Trots att det alltså aldrig fanns några 22 kronor att ta tillbaka. Konsekvensen av detta ödesdigra misstag är att seriösa assistansanordnare nu riskerar att duka under.
Majoritet under ekonomisk press
Av KFO:s medlemmar inom personlig assistans uppger 70 procent att verksamheten är satt under ekonomisk press och 75 procent har redan tvingats göra neddragningar på grund av den tuffa ekonomiska situationen. Det handlar framför allt om minskade resurser till utbildning (49 procent) eller att man anställer personliga assistenter till lägre ingångslöner (43 procent). Nära hälften av anordnarna uppger att man klarar sig i max två år om urholkningen av assistansersättningen fortsätter i nuvarande takt.
Om regeringen behöver ytterligare bevis på hur pressad situationen är räcker det med att fråga kommunernas intresseorganisation Sveriges kommuner och landsting (SKL). För varje assistanstimme som utförs av kommunerna tvingas de enligt SKL nämligen själva skjuta till ytterligare tio till tolv procent utöver det belopp som betalas ut av staten.
Det går inte att bedriva personlig assistans med kvalitet utan rimliga ekonomiska förutsättningar
I KFO samlas assistansanordnare som har kvalitet och inte vinst som högsta mål. Det är alltså inte rätten att göra stora vinster vi slåss för. Men det går inte att bedriva personlig assistans med kvalitet utan rimliga ekonomiska förutsättningar.
Risken är överhängande att de seriösa assistansanordnarna slås ut till förmån för mindre nogräknade aktörer, vilket ytterst skulle gå ut över de assistansberättigade. Sannolikt skulle många i ett sådant läge välja kommunerna, vilka redan i dag går back på varje utförd assistanstimme, som utförare. Det borde stämma till eftertanke.
Henrik Petrén, branschansvarig personlig assistans, Arbetsgivarföreningen KFO