Det har kommit flera rapporter under sommaren om fynd av den invasiva arten blåskrabba från platser utmed Västkusten, och vi vet att svartmunnad smörbult har etablerat sig i hamnen och i Göteborgs kanaler. Kinesisk ullhandskrabba hittas nu från Göteborgs hamn utmed Göta älv upp till Vänern, och även i sjöar och vattendrag på Ostkusten. En annan art som har skapat stora problem i andra länder är den snabbväxande vandramusslan (zebramussla) som nu är allmän i sjöar och vattendrag runt Stockholm. Även om det inte är bekräftat så är det sannolikt att dessa arter har kommit med barlastvatten från fartygstrafik, som är en viktig spridningsväg för flera främmande arter.
Nyligen trädde den Internationella Maritima Organisationens (IMO) barlastvattenkonvention i kraft. Förhoppningsvis kommer konventionen att begränsa ytterligare spridning, men det finns trots det anledning att övervaka vilka invasiva arter som finns i våra farvatten. De metoder som i dag finns för att övervaka hamnar bygger på omfattande och arbetsintensiva provtagningar av djur och växter som sedan identifieras till art av experter.
Svårupptäckta
Ett problem är att det saknas experter som kan identifiera dessa arter, och att återväxten av denna kunskap är svag i hela västvärlden. Dessutom kommer många arter hit som larver eller juveniler som kanske inte alls liknar det vuxna djuret, eller växten, och därmed är svåra att artbestämma. Detta innebär att många arter kan komma hit utan att upptäckas förrän de är etablerade, och då har vi vanligtvis nått en situation som inte går att åtgärda.
Myndigheternas övervakningsprogram och handlingsprogram bygger på artnamn, det vill säga att det med säkerhet går att ange vilken art en funnen organism tillhör. Ökad kunskap om organismers DNA har skapat möjligheter att använda DNA-sekvenser för att identifiera arter i olika sammanhang. DNA-baserad identifiering förenklar och säkerställer arbetet med att bestämma arter och den fungerar också på alla livsstadier. Dessutom lämnar alla levande organismer spår av DNA efter sig och detta kan utnyttjas för att på ett relativt enkelt och säkert sätt identifiera arter utan att behöva studera själva djuret/växten som med traditionella metoder.
DNA fångas upp i filter
I akvatiska miljöer kan detta DNA fångas upp i filter, analyseras och då ge en överblick av vilka arter som finns i ett vattendrag eller hamn (eDNA). I år har det kommit flera rapporter om puckellax. De första fynden gjordes i Ätran i Halland och sedan har fyndplatserna blivit fler i både sydlig och nordlig riktning, både i havet och i rinnande vatten. Flera studier har visat att fiskar (bland annat på grund av sin storlek) är lämpliga att övervaka med eDNA, och det skulle också vara möjligt att fiska ut dem innan de har etablerat sig. Här vet vi att DNA-baserade metoder ger ett snabbt och säkert svar på om en art finns i ett vattensystem och då kan det mer resurskrävande fisket förläggas till vattendrag där det behövs.
Det DNA som hittas behöver matchas mot en databas med artspecifikt DNA där en sekvens är unikt kopplad till ett artnamn – ett slags referensbibliotek för arters DNA. I dag finns många arter sekvenserade och införda i olika databaser, men det är långt ifrån alla. Vi anser att om övervakningsprogram som är inriktade på invasiva arter skall ha en möjlighet att kunna uppfylla sina ambitioner så måste identifieringen av arter baseras på DNA-data. Det skulle säkerställa att arter identifieras korrekt och kompensera för den förlust, även globalt, vi ser av den expertis som krävs för manuell/traditionell identifiering. Det som saknas är kompletta referensbibliotek och här vill vi lyfta frågan om hur detta skall finansieras. Byggandet av dessa databaser hamnar utanför den gängse forskningsfinansieringen och inte heller fakultetsfinansierad forskning på våra universitet kan förväntas ta ett ansvar för detta.
Tydlig satsning krävs
När en art väl har etablerat sig så är det svårt att bli av med den och tidig upptäckt är därför nödvändigt – snabbhet är också en fördel med DNA-baserade tekniker. Med standardteknik kan man på några dagar ge svar på om en art finns i ett vatten och utvecklingen går mot teknik som i realtid kan identifiera specifikt DNA i vatten, till exempel en invasiv art.
Kunskapen, tekniken, och infrastrukturen finns för att ta detta steg. Men, det krävs en tydlig satsning från berörda myndigheter, en tydlig uttalad målsättning, och en långsiktig finansiering. Vi behöver skapa ett konsortium av olika experter för att nå det här målet, och som ges de ekonomiska förutsättningar som krävs för att arbeta långsiktigt. Det behöver göras nu.
Per Sundberg
professor
Thomas Dahlgren
docent
Göteborgs universitet, Institutionen för marina vetenskaper