Replik
Migrationsdebatten, 10/11.
I söndagens debattartikel klagar Lars Åberg på att politiken och medierna inte kan hålla reda på olika begrepp i migrations- och flyktingdebatten. De ”tenderar att blanda samman det mesta i ett emotionellt och förvirrande virrvarr”. Han avslutar med: ”Därför måste vi också vara mer varsamma med orden och begreppen så vi vet vad vi pratar om”.
Bidrar artikeln till det? Absolut inte!
Åberg bidrar ingenstans till att läsaren förstår bättre eller får något begrepp klarlagt. Han sparkar åt alla håll. Artikeln är en förvirrad och undertryckt aggressiv litania över sånt som retar upp honom.
Osakliga resonemang
Sakligt är den full av hårdragningar och förgrovningar:
”Sverige har i praktiken fri invandring eftersom den som verkligen vill ta sig hit kan göra det och dessutom stanna kvar utan tillstånd”. Självklart inte. Massor av utsatta som vill och har rättmätiga orsaker att söka asyl här kommer aldrig iväg eller kommer aldrig fram. Av dem som når fram sållas många bort, och nekas asyl, i ett oerhört rättsosäkert och långdraget asylprövningssystem. De som försöker stanna utan tillstånd lever fredlösa, jagade, utnyttjade av samvetslösa. Att kalla detta ”fri invandring” är totalt fel.
Bara de som kommer hit för att söka skydd från krig och förföljelse – asylsökande – heter flyktingar i debatten
Han kritiserar ”överanvändningen av flyktingbegreppet” och får det att låta som alla migranter försåtligt och känslosamt skulle kallas ”flyktingar”. Det känner jag inte alls igen från dagens hårda och hårdnande invandringsdebatt. Jag har aldrig sett att exempelvis gruppen arbetskraftsinvandrare skulle buntas ihop till gruppen ”flyktingar”. Bara de som kommer hit för att söka skydd från krig och förföljelse – asylsökande – heter flyktingar i debatten. Och det är numera knappast något som innebär att ”allmänheten förmodas ömma mer för dem”. Tvärtom möts de av en stigande fientlighet, påhejad av just flertalet politiker och medier.
Ett förlegat begrepp
”På samma sätt är ensamkommande en mer känslobaserad term än det handfast beskrivande, och tidigare använda, ankarbarn.” Detta påstående är helt befängt om Åberg strävar efter att bringa reda i begrepp. Ordet ”ensamkommande” säger just vad det handlar om – att barn och unga kommer ensamma, utan familjemedlemmar. Alltså ett neutralt, beskrivande ord som inte tar ställning. Det finns inget känslomässigt i det.
Vad har Åberg för grund för att klistra etiketten ankarbarn på alla barn och unga som kommit hit ensamma?
Att däremot generellt använda ”ankarbarn” är att i förväg ta ställning; alla som kommer hit blir dömda på förhand som representanter för ett beräknande, slugt system, där man försåtligt sänder iväg barn som ska nästla sig in, ta hit sin stora familj och suga ut vårt välfärdssystem. Förutom att det är ett förkastligt språkbruk är det inte sant. Vad har Åberg för grund för att klistra etiketten ankarbarn på alla barn och unga som kommit hit ensamma? Bevis, tack!
Om Åberg har ambitionen att hjälpa till i debatten behöver han vässa sin argumentation och användning av fakta. Och inte minst tänka över sin människosyn.
Anders Göransson, Göteborg, volontär, medlem i nätverket #vistårinteut