Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

En flockimmunitet mot corona är ett bra tillstånd, eftersom ett samhälle som uppnått det rätt snabbt kan återgå till sina normala rutiner. Det kan man göra även om det fortfarande förekommer enstaka fall av sjukdom, skriver debattören, Bild: Stefan Hörberg/Rithuset AB
En flockimmunitet mot corona är ett bra tillstånd, eftersom ett samhälle som uppnått det rätt snabbt kan återgå till sina normala rutiner. Det kan man göra även om det fortfarande förekommer enstaka fall av sjukdom, skriver debattören, Bild: Stefan Hörberg/Rithuset AB

Antalet döda just nu säger inget om en coronastrategi är rätt eller fel

Strategin att försöka uppnå flockimmunitet är en bra väg för att skydda samhället på lång sikt. Risken finns att Norge som införde kraftfulla restriktioner drabbas hårt av en andra våg, då befolkningen är nästan lika mottaglig för smittan som första vågen, skriver Helge Malmgren, läkare och professor emeritus i teoretisk filosofi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I den ofta hetsiga debatten om hur man bäst ska bekämpa corona-pandemin dyker begreppet flockimmunitet upp ganska ofta. Det väcker många frågor. Vad är egentligen flockimmunitet? Varför är det något bra? Ska vi försöka uppnå flockimmunitet mot coronaviruset? Kommer vi att uppnå flockimmunitet även om det inte är vår målsättning?

En smitta slutar att spridas okontrollerat när varje smittad person i genomsnitt smittar mindre än en annan person. Då dör smittan i längden ut av sig själv. Hur många varje person smittar följer en grundläggande ekvation: det beror på smittämnets biologiska egenskaper, personens och gruppens beteende och slutligen gruppens immunitet. Med flockimmunitet mot en smitta menar man den immunitet i ”flocken” eller gruppen som behövs för att smittan inte ska fortsätta spridas trots att gruppen beter sig normalt, alltså utan att extraordinära skyddsåtgärder behövs.

Stor majoritet räcker

Begreppet användes först om vaccinationer. Mässling och smittkoppor är utmärkta exempel. Genom att tillräckligt många blev immuna genom vaccination mot smittkoppor dog viruset ut. Och man behöver inte vaccinera alla mot mässling för att hindra viruset att få fotfäste i en befolkning. Det räcker att vaccinera en stor majoritet. På det sättet blir de som inte tål att vaccineras ändå skyddade. Omvänt, om stora grupper vägrar att vaccinera sig mot mässling, så är de som drabbas hårdast av viruset framförallt de som inte kan vaccineras.

Det finns en annan sorts flockimmunitet, nämligen den som uppstår naturligt då människor genomgår sjukdomen och bildar antikroppar mot viruset. Denna naturliga immunitet genom sjukdom spelar en viktig roll då de vanliga säsongsinfluensorna så småningom ebbar ut. Och i fallet corona talar vi än så länge bara om naturlig flockimmunitet.

Nytt utbrott avstannar

En flockimmunitet mot corona är ett bra tillstånd, eftersom ett samhälle som uppnått det rätt snabbt kan återgå till sina normala rutiner. Det kan man göra även om det fortfarande förekommer enstaka fall av sjukdom. Ett eventuellt nytt utbrott, till exempel genom inresande sjuka som råkar träffa icke immuna personer, kommer ganska snabbt att avstanna. Någon ny totalmobilisering mot smittan blir inte nödvändig.

Nackdelen med en strategi som leder till flockimmunitet är att många blir sjuka och ganska många hinner dö. Men flockimmunitet i ett land betyder inte att varje geografisk region, eller varje åldersgrupp, måste ha en egen flockimmunitet. Det sägs inte sällan att det behövs en flockimmunitet på 60 procent för att coronaepidemin ska stanna av. Det ska inte tolkas som att 60 procent av alla gamla måste få sjukdomen. Barn och unga har en mycket liten risk att dö av viruset men kan ge ett stort bidrag till flockimmuniteten, och därigenom skyddas de gamla. Samma logik som i fallet mässling.

Personer som är äldre, tillhör en medicinsk riskgrupp och/eller bor på landet ska alltså inte tro att de måste bli sjuka för att coronasmittan ska kunna hejdas i Sverige.

Inte heller behöver de som bor i en renodlad glesbygd skaffa sig en egen flockimmunitet. Man kan hindra de grupper som sprider mest smitta – det vill säga aktiva yngre vuxna i storstadsregionerna – från att sprida smittan till glesbygden. Då kan Sverige som helhet få en tillräcklig flockimmunitet för att viruset i stort sett ska försvinna från landet, långt innan särskilt många på landsbygden hunnit bli smittade.

Personer som är äldre, tillhör en medicinsk riskgrupp och/eller bor på landet ska alltså inte tro att de måste bli sjuka för att coronasmittan ska kunna hejdas i Sverige. Det finns all anledning i världen för dem att istället skydda sig mycket aktivt och invänta att flockimmunitet uppnås i Sverige som helhet.

Göteborg är inte lika tättbebyggt som Stockholm och göteborgarna har inte samma umgängesvanor som stockholmarna. De restriktioner som i Stockholm nätt och jämnt räcker för att epidemin ska plana ut kanske räcker för att kurvan ska peka neråt i Göteborg.

Fungerar i början

Hur blir det då under den ”norska” modellen, det vill säga när man inför väldigt kraftiga allmänna restriktioner tidigt under epidemin? Ja, den fungerar bra i början, färre blir sjuka och färre dör i det första skedet av pandemin. Nackdelen är att man inte uppnår någon flockimmunitet att tala om, just eftersom inte tillräckligt många blir sjuka. Så länge det alls finns någon smitta kvar i landet kan man därför inte återgå till normala rutiner. Och nya utbrott genom att inresande har med sig smittan måste bekämpas med samma kraftiga, allmänna restriktioner som vid det första utbrottet. Befolkningen är ju (nästan) lika mottaglig för smittan andra gången, och nu riskerar fler att bli sjuka och dö. Hur länge kan ett samhälle hålla ut på detta sätt?

Om den norska strategin är den bästa i längden kan ingen svara på. Men det är förhastat att säga att den svenska strategin är sämre eftersom den hittills medfört fler sjuka och döda per invånare än den norska. Folkhälsomyndigheten har förvisso gjort felbedömningar, och skyddet av de allra äldsta och svagaste har inte fungerat bra, men det betyder inte att man följt någon felaktig strategi.

Helge Malmgren, läkare och professor emeritus teoretisk filosofi