Stressrelaterad ohälsa i form av utmattningsbesvär och smärtor i rörelseapparaten fortsätter att öka i Sverige. Detta kostar skattebetalare och verksamheter kopiösa resurser. Mellan 2019 och 2022 ökade antalet registrerade sjukskrivningsfall med 13 procent enligt Försäkringskassans statistik.
Man kan såklart undra hur arbetsrelaterad stressproblematik överhuvudtaget kan få fotfäste i ett samhälle där kunskapsnivån kring ämnet är rätt så hög. Flera faktorer påverkar, bland annat det faktum att vi är människor och att människor inte alltid gör som det står i boken. Vi väljer det vi själva anser, känner, är sugna på, har energi till och så vidare. Detta ställer till det – i form av negativa effekter på hälsa och verksamhet. Låt oss kika på tre konkreta exempel som på sannolika skäl kan misstänkas ha med problematiken att göra.
Mentala scheman
Utifrån den kognitivt inriktade psykoterapin menar man att många människor krigar sig fram i tillvaron utifrån dysfunktionella mentala scheman. Dessa scheman är i sin tur uppbyggda av ett antal så kallade villkorsantaganden som guidar oss kring hur vi måste agera för att bli godkända, omtyckta och sedda - ”om jag undviker att be om hjälp så får jag chefens gillande”, ”inget annat än perfektion duger om jag vill befordras på jobbet”, ”om jag är andra människor till lags så undviker jag repressalier”. Detta är exempel på klassiska inre utgångspunkter hos människor som går in i väggen. Även om man ofta byggt upp sina scheman som svar på vad som under uppväxten belönats respektive bestraffats så kan man också, vilket inte är ovanligt, ha hamnat i en arbetsplatskultur med liknande scheman.
Och det kan vara väldigt svårt att slå sig fri från destruktiva scheman, framför allt om man befinner sig på en arbetsplats som faktiskt förstärker dessa scheman. Som enskild individ kan det såklart vara en bra idé att börja experimentera med att be om hjälp, sänka kraven och gränsa omgivningen men det är också mycket viktigt att arbetsgivaren sätter temat på agendan samt börjar belöna och uppmuntra schemabrytande experiment – i syfte att bygga en hållbar arbetsplats.
Negativt skvaller
Vid intervjubaserade arbetsmiljökartläggningar framkommer ofta beskrivningar om att negativt skvaller stressar och dränerar folk på jobbet. Detta definieras ofta som att medarbetare - i negativa ordalag - pratar om enskilda kollegor, ledning eller hela grupper - utan att de omtalade är närvarande. Dömande, hånfulla, inkompetensförklarande beskrivningar där både språkbruk och eventuell sanningshalt tar ut svängarna. Detta sänker sannolikt stämning, arbetsmoral, energi och tillit. Skvaller kan dock kännas bra för stunden – man får ”kräka av sig”, man kanske får bekräftande medhåll, bygger på så vis allianser och en känsla av samhörighet. Men priset är högt och arbetsgivare bör naturligtvis anstränga sig för att förebygga skvallerkultur – exempelvis genom att skapa fungerande arenor för gemensam reflektion, frågor och återkoppling. Som enskild medarbetare kan man hjälpa till genom att helt enkelt lämna rummet när skvallret drar i gång, eller varför inte guida och peppa skvallrare till att ta direkt kontakt med källan till missnöjet - och kanske också lite oftare ställa sig själv frågan: På vilket sätt blir det hjälpsamt för verksamheten om jag delar det material jag nu är på väg att dela?
Det är väl inte ett långskott att hävda att många – trots en hyfsat ordinär tillvaro – helt enkelt inte hinner eller orkar få till egenomsorgen
Alla har hört talas om vikten av egenomsorg – regelbunden motion, ett vettigt upplägg kring käk, vila och sömn, aktiv återhämtning med hjälp av fritidsintressen, upplyftande och meningsfulla sociala sammanhang, fysisk och emotionell närhet samt vanligt allmänt gottande. När man intervjuar personer som är drabbade av stress- och utmattningsproblematik framkommer ofta att egenomsorgen av olika skäl sedan länge prioriterats bort. Det är väl inte ett långskott att hävda att många – trots en hyfsat ordinär tillvaro – helt enkelt inte hinner eller orkar få till egenomsorgen. Det är därför uppenbart att arbetsgivare måste hjälpa till – vill man ha välfungerande medarbetare måste man servera en miljö där välfungerande medarbetare kan byggas – precis som i idrottsvärlden: det måste helt enkelt finnas service och underlättande faciliteter och det måste ingå i de betalda arbetsuppgifterna att motionera, inta högkvalitativt käk, ta tupplurar – och varför inte också få hjälp med tvätt, städning och transport?
Avslutningsvis kan det inte nog belysas att även om alla måste hjälpa till, både medarbetare och ledning, så är det lönlöst att peppra folk med tips på hälsofrämjande strategier så länge arbetsgivare inte bygger en ram och tillsätter resurser som på allvar underlättar bruk av dessa strategier.
Anders Rydell, leg psykolog, specialist i organisationspsykologi