Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Annelie Babitz.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Alltför lång väntan på ett nytt bröst

Jag förlorade mitt högra bröst 2016 på grund av bröstcancer och lovades ett nytt inom två år. Och väntar fortfarande på att få leva med min rätta könsidentitet, skriver Annelie Babitz.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När jag tittar ner över min kropp ser jag på höger sida ett tomrum och ett ilsket rött sicksackärr. Det är en illa utförd mastektomi, men ur en seriemördares synvinkel ser det säkert jättebra ut. Jag förlorade mitt högra bröst 2016 på grund av bröstcancer och lovades ett nytt inom två år.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag väntar fortfarande

”Rekonstruktion erbjuds alla som förlorat ett eller två bröst till cancern”, sa de till mig på Sahlgrenska. Det har nu gått två och ett halvt år sedan de tog mitt bröst och fortfarande inget nytt bröst.

”Vi har inga avtal med extern vårdgivare, ej heller budget för att utfärda betalningsförbindelser för operation i annat landsting”, skrev Anna Elander, verksamhetschef Plastikkirurgi, Sahlgrenska, till mig i april 2019, efter att jag i ett mejl hävdat att det är Sahlgrenskas skyldighet att hitta ett annat sjukhus inom landstinget som kan utföra min rekonstruktion om inte de kan bistå med den.

Jag anser att förlusten av könsidentitet genom förlusten av ett eller två bröst till cancern bör likställas med transsexualism och vikten av att få leva i sitt rätta kön

En aning slokörad satte jag mig ner för att ringa annan personal på Sahlgrenska.

”Jamen vi har inga operationssjuksköterskor nu och därför begränsat operationsutrymme. Det kan dröja rejält länge innan du får någon rekonstruktion”, sa de.

”Hur länge då”, frågade jag.

”Men vårdgarantin då?”

”Kanske upp till tio år, men det bästa är nog om du sparar ihop pengar själv och tar kontakt med ett privat sjukhus för rekonstruktion.” Klick.

Tio år, en jävla evighet i detta transgenderlandskap, eller vad jag nu är med bara ett bröst, tänkte jag. Jag bad liksom aldrig om att få cancer och varför ska jag betala skatt om jag inte kan få den vård jag blivit lovad av staten?

Ringde upp Anna Elander.

”Men vårdgarantin då?”, frågade jag.

”Men snälla du, vårdgarantin är ingen lag i dess egentliga mening”, skrattade hon på andra sidan luren.

Efter detta gjorde jag en anmälan till patientnämnden som också sa att man som patient inte kan förvänta sig så mycket, att vårdgarantin inte är en lag i dess egentliga mening, och att man inte kan överklaga vårdgarantin. Visst, det förstår jag, men mina rättigheter som patient då?

Ses som mindre viktigt

I Sverige görs cirka 60 könskorrigeringar per år till personer som anser att de fötts i fel kön, men när man förlorar sin könsidentitet och sexualitet genom borttagandet av ett eller två bröst på grund av cancer så ses det som mindre viktigt att få tillbaka den könsidentitet man en gång hade genom rekonstruktion. Jag anser att förlusten av könsidentitet genom förlusten av ett eller två bröst till cancern bör likställas med transsexualism och vikten av att få leva i sitt rätta kön.

Annelie Babitz

författare till boken ”Inte bara ett bröst – en bröstcancerpatients dagboksanteckningar” (Vertigo Förlag)