Är möjligheten till prövning en delseger, eller fortsättningen på ett långsamt farväl? Uppfyller du kraven; Har du kommit innan 24/11 2015; har handläggningstiden tagit 15 månader eller mer, har du ordnad kvalificerad skolgång, och inte begått något brott?
Politiken är helt orimlig. Vad är det som gör att vi inte kan backa? Varför kan vi inte göra om och rätt? Ta avstånd från den reglering av asylpolitiken som bara visar på våra egna brister och vars konsekvenser drabbar de unga?
Det finns inte utrymme för fler misstag nu. Listan är redan alldeles för lång. I Sverige sysslar vi redan med godtyckliga och rättsosäkra åldersuppskrivningar, bedömningar och asylutredningar, som sätts i relation till tvivelaktiga säkerhetsbedömningar av läget i Afghanistan. Är det inte dags att börja göra rätt snart?
MP och S gjorde tyvärr inte rätt i sitt nya förslag. Det går inte att köpa sig fri från historien genom att fortsätta hålla de unga gisslan med otydliga, svårtolkade och tillfälliga riktlinjer och lagar. Det är inte hur många månader någon väntat som avgör behovet av trygghet och skydd. Inte heller vilket datum man råkade stappla över gränsen till vårt land.
Ungdomarna hålls som gisslan
Det är inte heller rättvist att straffa dem som fallit offer för våra kassa strukturer, vårt dåliga mottagande. Det är viktigt att förstå att det är en bedrift som bara kan tillskrivas ungarna själva (med viss hjälp av frivilligorganisationer) att så många av dem, trots svåra omständigheter, lyckats hålla sig från kriminalitet.
Vi måste sluta hålla de här ungdomarna gisslan och hjälpas åt att ge dem möjligheter. Hjälpas åt att ge dem en framtid. Jag förstår att det måste finnas gränsdragningar och ramar, men de måste i rimlighetens namn kunna utformas bättre än såhär. Det här skapar bara mer misstro, förvirring och rädsla.
När beskedet från Centern kom i går, att släppa igenom förslaget, var jag där jag oftast är. Bland ungarna. På madrasserna runt om mig, i diverse öppna hus, kyrkolokaler, runt omkring Göteborg, satt de och försökte tolka beskeden via sina datorer. De tog fram sina skrynkliga papper, räknade på fingrarna, någon log. Ja, de pratar om mig! Någon annan lade tillbaka papperna och satte på YouTube i stället. Det gäller inte mig.
Det här är ungar som varit tvungna att bryta upp, ge sig av, som har förlorat slaget om en tillvaro bland nära och kära, och nu är långt ifrån dem. Ungar vi tog emot med öppna famnen, för att sedan reglera och försätta på flykt igen. Ungar på flykt ifrån vuxenboenden, avslag, från samtalen hemåt, från sorgen och besvikelsen där.
Kampen har hållit några av dem konstruktiva. Civilsamhället och frivilliginsatserna har varit avgörande, liksom skolan för den som orkat. Men förtroendekrisen som uppstått mellan Sverige och dem, tär. Tär gör också det inhumana limbo som uppstått, då Afghanistan för många av dem är ett främmande land, där varken familj eller något att kalla hem står att finna.
Ny förvirring
Så deklareras det att en ny uppgörelse är på gång, till sist ändå, Centern håller presskonferens, Annie Lööf är tydlig, förslaget är dåligt, undermåligt, skapar oreda, är tillfällig och innefattar inte alla, ny förvirring uppstår, mer ont i magen. Ungarna som diskvalificerades från det statliga och kommunala ansvaret, får stanna i limbo. Får fortsätta förhålla sig till ovisshet, avsaknad av klara besked, prövning fram till beslut med all den psykiska påfrestning det innebär. Inte alla men många. Gisslan.
Hemma sitter mina pojkar vid köksbordet, när jag kommer hem, äter ihop tysta, jag vet att en kom i juli 2015, fick sitt första beslut oktober 2016, han innefattas av möjligheten till en ny prövning. Den andra kom oktober 2015, fick sitt första beslut okt 2016, hans avslag kvarstår, utan möjlighet till ny prövning.
Sedan 2015 har Sverige systematiskt kidnappat unga människors möjligheter att landa, resa sig och ta de första stapplande stegen mot ett liv i frihet. Raka motsatsen till det mottagande jag var så stolt över att få representera innan dess. Nu hålls de gisslan.
Det är fortfarande utvisningstopp som är det enda riktiga. Och permanenta uppehållstillstånd. Allt annat är ohederligt. Och lite heder hade det här landet mått bra av. För att inte tala om de unga.
Matilda Brinck-Larsen
huvudansvarig Lag C- ett fotbollslag utan gränser,
verksamhetsansvarig för frivilligorganisationen Agape Göteborg