Vänta nu. Kan den misslyckade integrationspolitiken verkligen vara SD:s fel?
Kontrafaktisk historieskrivning är meningslös, det som har varit kan inte göras om. Men ibland kan en kontrafaktisk fråga faktiskt vara intressant: vad hade hänt om?
Vad hade hänt om Napoleon inte förlorat slaget vid Waterloo, om Gavrilo Princip inte mördat ärkehertigen Franz Ferdinand, om John F Kennedy och Olof Palme inte skjutits till döds?
Nu ställer jag den kontrafaktiska frågan: Vad hade hänt med svensk migration och integration om SD inte funnits?
”Största möjliga solidaritet”
När Jens Stoltenberg blev statsminister i Norge sade han: "Vi skall visa största möjliga solidaritet. Vi skall ta emot så många flyktingar vi bara mäktar med. Men inte fler än vi kan garantera jobb och bostad. Om vi gör det gör vi oss själva en otjänst samtidigt som vi inte kan garantera de nyanlända ett värdigt mottagande."
Exakt så har också Socialdemokraterna i Sverige resonerat under efterkrigstiden – liksom också Moderaterna. Dessa två partier har historiskt sett ansett sig ta samhällsansvar genom att se till att vi inte tar emot för många asylflyktingar alltför snabbt.
Det måste finnas balans mellan samhälls- och befolkningsutveckling. Om befolkningsutvecklingen går för snabbt blir det för få lärare, barnmorskor, poliser och socialtjänstpersonal. Allt det vi upplever i Sverige i dag.
Men – i det politiskt upplevda behovet av att hålla (minst) armlängds avstånd till SD har S och M lockats att alltför länge inta en mycket mer välkomnande syn på asylinvandring än SD. I stället har SD representerat en migrationspolitik som många väljare uppfattat spegla den realism, som tidigare präglade S och M.
Därför har SD kunnat växa i takt med att priset för en alltför stor asylinvandring alltför snabbt blivit uppenbar för allt fler väljare.
Struntar i läxan
Hemläxan med målkonflikter och konsekvensanalyser i migrationspolitiken har S och M struntat i sedan millennieskiftet. Tills nu. Samtidigt har SD som enfrågeparti kunnat bredda sin politiska profil och växa till riksdagens tredje största parti.
LÄS MER:Ygeman: Strama åt arbetskraftsinvandring
SD kan alltså genom sin politiska existens ha bidragit till alla problem som kan härledas till en invandring bortom det rimliga: att kunna garantera alla nyanlända ett eget jobb och en egen bostad.
Ty utan SD i riksdagen hade den stora majoriteten, S och M, vågat stå fast vid en tidigare förd migrationspolitik, där ord som volymer och samhällsbalans inte varit tabu. Och samhällsproblemen i dag, som kan härledas till en misslyckad integration, hade varit färre.
Det måste finnas balans mellan samhälls- och befolkningsutveckling.
Sverigedemokraternas blotta existens har i själva verket bidragit till mycket av det som partiets bildande skulle förhindra. Detta är en slutsats som går att dra, om man vill vara lite kontrafaktisk.
Karl Beijbom, fri publicist, tidigare kulturchef i GP