Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Allt är Steve Jobs fel

Världen kan besparas oändligt många oönskade dramatiker om bara föräldrarna la undan telefonen lite oftare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag satt på kontoret. Plötsligt hördes höga klagoljud i korridoren. En mansröst vars tonfall indikerade att det var något mycket hemskt som hade inträffat. Jag fick ett obehagligt sug i magen när jag lämnade mitt skrivbord mot oljuden. Hade ett barn råkat illa ut? Hade han fått en dödsdom av läkaren? Jag tog långsamma steg mot dem som omgav honom och kände förväntansångesten stiga i mitt bröst. Han stod och lutade sig bakom kopiatorn med en mur av bekymrade personer som försökte hjälpa honom, med kopiatorn.

Det var det all uppståndelse i korridoren handlade om och han hade lyckats få fyra främlingar att uppoffra tid för att hjälpa honom med ”den jävla kopiatorn”. Jag förbannade varenda steg jag hade tagit för denna dramatikers skull.

Han är bara en droppe i havet av alla odiagnostiserade personer som lider av Histrionic Personality Disorder – personer som gör stora saker av små ting.

Diagnosen är välkänd i USA, men i Sverige pratar vi inte om den. Vi låter oss i stället svepas med till Dramaten trots att vi sitter på jobbet. För vissa är detta en krydda i vardagen, en ”Hänt-extra” på två ben. För mig är det en diagnos som hade en olycklig orsak som hade kunnat undvikas.

Personer med HPD har fått för lite uppmärksamhet som barn. Föräldrarna har varit i sin egen värld och missat barnen. Gång på gång har barnen försökt fånga sina föräldrars uppmärksamhet. Först på en lugn nivå, men utan framgång. Successivt ökade de ljud och dramaturgi för att se om de fick föräldrarnas uppmärksamhet då. Icke. Till slut hittade de en dramatisk nivå där miraklet skedde – ögonkontakt med mamma och pappa. Barnen hade äntligen knäckt koden för det som ger uppmärksamhet (från föräldrarna). Ett sådant barn blev vuxet och delar nu kontorslandskap med mig och ett gäng andra som tyvärr inte är hans föräldrar. Uppmärksamhet får han, men oproportionerligt mycket i förhållande till skälet till påkallandet – en trasig kopiator.

Tunnelbanan hem från kontoret. Föräldrar har hämtat sina barn från förskolorna. Barnen ser sig omkring. Överallt sitter vuxna och tittar i sina telefoner. En främling noterar den zombieliknande omgivning som barnet exponeras för. Medpassageraren gör ett hjältedåd, överger sin telefon och förser barnet med lite ögonkontakt . Går sen av tunnelbanan, tar upp sin telefon och går med i zombiflocken och vandrar vidare.

Jag sitter längre bort och ser barnet säga något till sin pappa som frånvarande svarar ”ja” flera gånger. Barnet pekar på något som svischar förbi i tunneln. Pappan missar upplevelsen med sin dotter för att telefonen har honom i sitt hypnotiska grepp. Där och då formar pappan en framtida generation som kommer vara ett gäng outhärdliga dramatiker för att de aldrig blev sedda som barn.

Jag kommer hem till min familj lägger telefonen på telefonparkeringen i hallen. Jag slipper bli zombien för mina barn och de slipper bli dramatiker för andra. Kontentan? Inrätta en telefonparkering hemma för en värld utan zombies eller dramatiker.

Elaine Eksvärd

vd på Snacka Snyggt retorikbyrå