Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karl Beijbom, publicist och bokförläggare

Alliansen måste lyssna på och samtala med SD

Alliansen bör lyssna på och samtala med Sverigedemokraterna. Först då vet man om det finns förutsättningar för att förhandla och komma överens i sakfrågor. Precis som Socialdemokraterna har gjort med Vänsterpartiet i alla år, skriver Karl Beijbom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

All makt utgår från folket, och enligt parlamentarismens principer skall ett styre bildas bland dem som har majoritet i den folkvalda församlingen. Sveriges riksdag har i dag en icke-socialistisk majoritet.

Demokratins mynt har två sidor. På den ena kan vi läsa: Alla människor har lika värde. På den andra kan vi läsa: Alla röster är lika värda.

Vi kan känna misstro och vara kritiska mot V, med sina rötter i kommunism och stalinism. Vi kan känna misstro och vara kritiska mot SD, med sina rötter i nynazism och vitmaktrörelsen.

Men – vi måste respektera folkviljan och de röster dessa två partier vunnit i ett fritt och demokratiskt val.

Alltid välkomnat kommunisterna

Socialdemokraterna har alltid välkomnat kommunisternas röststöd i riksdagen, har alltid samtalat med kommunisterna – även under åren då banden var täta med Stalin och Sovjetunionen.

Men – samtal och samarbete mellan S och V har bara skett i sakpolitiska frågor där man varit överens. Inom försvarspolitik och utrikespolitik har V aldrig haft något inflytande.

Så är det än i dag. V vill utträda ur EU, vill förbjuda vapenexporten, säger nej till värdlandsavtalet med Nato. I dessa frågor har Stefan Löfven inte givit V något som helst inflytande.

Exakt så skall Alliansen behandla SD. Sakpolitiska samtal, kanske till och med samarbete, där man ligger varandra nära. Inget samarbete alls där de ideologiska skillnaderna är för stora. Även SD, i likhet med V, vill utträda ur EU och säger nej till Nato.

Några kompromisser när det gäller den liberala demokratins värden och värderingar är självfallet fullständigt uteslutna. Alltid kloke Johan Hakelius skriver i Fokus (22/9): ”Om SD ställer omöjliga eller idiotiska krav kan man redovisa detta och gå vidare. Då har man fört en dialog med väljarna som är begriplig och respektfull.”

Kampen om regeringsmakten och vem som skall bli statsminister handlar också om kampen om Ordet.

Kampen om regeringsmakten och vem som skall bli statsminister handlar också om kampen om Ordet. Vem vann, vem förlorade, vem bör bli statsminister, vilka partier bör bilda regering?

Vår käre västmanländske författare Lars Gustafsson myntade en gång det långa, krångliga, byråkratiska och föga poetiska uttrycket: ”problemformuleringsprivilegiet.” Ett ord vi aldrig möter ens i svåra korsord.

Efter valet anser både Stefan Löfven och Ulf Kristersson att de äger problemformuleringsprivilegiet.

Stefan Löfven anser att han bör få bli statsminister, eftersom S är det största partiet – trots ett historiskt uselt valresultat. Han anser också att han har det största ”regeringsunderlaget”.

Ulf Kristersson anser att han bör få bli statsminister, fastän även M gick tillbaka och gjorde sitt sämsta val sedan 2002. Han anser att han representerar det större ”regeringsalternativet”.

Här uppstår kampen om Ordet – vad är mer relevant att ta hänsyn till när vi skall bedöma vem som skall få bli statsminister: ”regeringsunderlaget” eller ”regeringsalternativet”?

Det finns bara två ”regeringsalternativ”:

* Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som båda gjorde dåliga val och tillsammans representerar 32,7 procent av rösterna i årets val.

* Alliansens fyra partier, som tillsammans ökade något, och som representerar 40,2 procent av rösterna.

Tveklöst representerar Alliansen det större ”regeringsalternativet”, om nu detta ord skall få styra vem som får bilda regering.

Men Stefan Löfven vill räkna in Vänsterpartiet, som han inte kan tänka sig att släppa in i regeringen, i sitt ”regeringsunderlag”. Och då representerar S + MP + V 40,7 procent av rösterna. Ett mandat mer än Alliansen: 144-143.

Således: vad skall få avgöra vem som bildar regering – största ”regeringsalternativet” eller största ”regeringsunderlaget”?

Svaret på frågan avgörs sannolikt av om vi vill tänka bort eller komma ihåg att Sverigedemokraterna fick 17,5 procent av rösterna och 62 mandat.

Först då vet vi förutsättningarna

Visst bör Alliansen lyssna på och samtala med SD. Först då vet man om det finns förutsättningar för att förhandla och komma överens i sakfrågor.

Den nyligen avlidne polske filosofen Zygmunt Bauman uttryckte saken så här:

”Antingen samtalar vi med varandra och överlever tillsammans. Eller också samtalar vi inte med varandra och går under tillsammans.”

Tänk om han har rätt?

Karl Beijbom

publicist och bokförläggare