Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Rent bord. Svenska Akademien behöver börja om med helt nya ansikten. I det här läget kan man inte ta hänsyn till de kvarvarande ledamöterna, skriver Gustaf Arrhenius och Bo Rothstein.

Akademien måste räddas – börja om med nya ledamöter

Svenska Akademien som institution är större än dess ledamöter. Eftersom det är ytterst tveksamt om organisationen i nuläget kan reparera sig själv ser vi ingen annan lösning än att kung Carl Gustaf som ett första steg entledigar samtliga nuvarande ledamöter. Först därefter kan återuppbyggnaden av Akademien ta sin början, skriver professorerna Gustaf Arrhenius och Bo Rothstein.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Svenska Akademien och Nobelpriset i litteratur är två mycket viktiga tillgångar för det svenska samhället. Inom forskningsområdet som kallas internationell politik har man alltmer kommit att fästa avseende på denna typ av ”mjuka” tillgångar som viktiga för nationer.

I dagsläget har emellertid Svenska Akademien imploderat. Endast elva ledamöter av ”de aderton” ledamöterna är operativt kvar i verksamheten. Det innebär att man enligt stadgarna inte kommer att kunna välja in några nya medlemmar eftersom detta kräver att minst tolv ledamöter är närvarande vid ett sådant beslut. Därmed har de facto Svenska Akademien upphört att fungera, vilket självklart inte bara är ett svårt bakslag för det svenska kulturlivet och för litteraturprisets status utan som vi ser det för den internationella Sverigebilden i stort.

Ledamöter kommer och går, men Akademien måste bestå.

Vad som gett Sverige, trots vår befolkningsmässiga litenhet, en så pass relativt stark och respekterad ställning internationellt har inte minst varit att man kunnat lita på att våra centrala institutioner i stort sett har fungerat klanderfritt och att gällande regler och lagar respekterats. Den internationella uppmärksamhet som Svenska Akademiens sammanbrott nu får är som vi ser det ingenting annat än en allvarlig genomklappning för denna uppfattning av landets styrka och kvaliteten i dess centrala institutioner. Vad som nu skett är vad man kan förvänta sig av stater som brukar gå under den inte så smickrande beteckningen ”bananrepublik”.

Extraordinära åtgärder krävs

Vi har varken tillräcklig information eller någon anledning att delta i diskussionen om vem eller vilka som skall klandras för att denna svårartade situation uppstått. I stället vill vi peka på att Svenska Akademien som institution är större än dess ledamöter. Ledamöter kommer och går, men Akademien måste bestå.

Eftersom Akademien i nuläget är försatt i en situation då det enligt dess stadgar inte går att reparera vad som skett, måste någon form av extraordinära åtgärder vidtas. Svenska folket vill ha en fungera verksamhet som utmärks av anständighet i såväl verksamhet som i det sätt man uttrycker sig i det offentliga samtalet. Så har, om vi uttrycker oss måttfullt, nu inte varit fallet.

Akademien är något mer och större än sina nuvarande ledamöter och då dessa visat sig inte hålla måttet måste vikten av Akademiens ställning och fortlevnad skyddas och väga starkare än hänsynen till dess elva kvarvarande medlemmar.

Eftersom det är ytterst tveksamt om organisationen i nuläget kan reparera sig själv, måste någon extern kraft rycka in. Som vi kan bedöma saken är den enda instans som med någon legitimitet kan agera i nuläget kung Carl Gustaf som enligt statuterna är Akademiens ”beskyddare”. Kungen har nu möjlighet att göra en historisk insats som med all sannolikhet skulle förläna honom hjältestatus i landet och även internationell renommé.

Som ett första steg borde han enligt vårt förmenande nu förklara samtliga medlemmar i Akademien entledigande. Som ett andra steg borde ha uppdra åt förslagsvis Vitterhetsakademin, Författarförbundet och Kungl. Vetenskapsakademin att utse två personer vardera och låta denna grupp om sex utse en helt ny besättning för Akademien.

Kungahuset sätts på prov

Om man är beskyddare av en verksamhet måste man när en allvarlig kris uppstår också visa sig villig att ta ansvar för att utöva detta beskydd. Akademien är något mer och större än sina nuvarande ledamöter och då dessa visat sig inte hålla måttet måste vikten av Akademiens ställning och fortlevnad skyddas och väga starkare än hänsynen till dess elva kvarvarande medlemmar.

Monarki är som bekant inte någon självklar inrättning i valet av funktionen som statschef. I detta läge prövas som vi ser det såväl omdömet som förmågan till ansvarstagande och handlingskraften hos det svenska kungahusets förmåga till ansvarstagande.

En lösning som denna är det enda sättet att snabbt reparera Akademiens skamfilade anseende. Efter en sådan operation kan också det mödosamma och, som det verkar, helt nödvändiga arbetet med revideringen av stadgarna från 1786 påbörjas.

Gustaf Arrhenius

professor i filosofi och vd för Institutet för framtidsstudier

Bo Rothstein

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet