År 2016 fick ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning. Nu fem år efter lagändringen ger den för många kvinnor en efterlängtad behandling. För andra finns rättigheten på pappret men inte i verkligheten. I dagsläget utför Reproduktionsmedicinskt centrum i Malmö inga behandlingar med donerad sperma på grund av donatorbrist, ett dystert läge som nyligen tagits upp i satirprogrammet ”Svenska nyheter” som uppmuntrade flera män att bli donatorer.
Kötid på flera år
Reproduktionsmedicinskt centrum i Malmö har inte bara betydelse för kvinnor i Skåne utan i hela södra Sverige. Upp till 70% av dem som står i kö till behandling i Malmö är patienter som reser till Skåne på grund av ännu längre kötider på hemmaplan, inte minst i Västra Götaland där kötiden beräknas vara mellan tre och fyra år.
Problemet ligger hos det svenska hälso- och sjukvårdssystemet, där regeringen fattar beslut som regionerna sedan ska ansvara för, men där regionerna har olika syn på hur resurser bör fördelas och hur lagen ska tillämpas. Vissa regioner har utökat sin kapacitet för att implementera lagändringen medan andra inte gjort det, vilket lett till problem som kvarstår än idag. Och medan donatorsbristen delvis skylls på pandemin, är sanningen att Sverige, inte bara Skåne, har ett långvarigt problem med spermabrist som föregår lagändringen 2016. Och det känns absurt att vi har problemet med spermabrist när vårt grannland Danmark exporterar sperma.
Fler utmaningar
Även om bristen på donerade spermier löses, finns ytterligare utmaningar för patienterna. När väntetider diskuteras är det ofta vårdköerna in till den landstingsfinansierade vården som åsyftas. Men samtidigt finns långa väntetider även efter att kvinnorna har påbörjat behandlingen. De kan bli nekade behandling i flera månader om kliniken är fullbokad. Klinikerna kan ha dåliga rutiner för hantering av prover, provsvar och korrespondens, vilket leder till att behandlingar fördröjs. Om ytterligare hälsoproblem uppstår kan väntetider inom andra delar av vårdsystemet ha en negativ påverkan på hur snabbt en kvinna kan genomgå assisterad befruktning. Detta är viktigt eftersom åldersgränsen för kvinnor att få landstingsfinansierad assisterad befruktning är 40 år.
Det finns likväl mycket som är bra med vården. I en pågående forskningsstudie har jag intervjuat ensamstående kvinnor i sex olika regioner som genomgår eller har gått igenom behandling efter lagändringen 2016.Medan upplevelsen av vården i hög grad beror på regionen, kliniken och enskild personal, uppgav de flesta att de hade fått ett mycket bra eller åtminstone ett acceptabelt bemötande inom den landstingsfinansierade vården. Inga kvinnor upplevde att de behandlas annorlunda p.g.a. deras civiltillstånd, med undantag för psykosociala och medicinska utredningar, där detta spelar en roll. Och inga kvinnor ifrågasatte vårdkvaliteten: kvinnorna upplevde att vårdpersonalen var mycket kunnig och att de fått bra medicinsk vård.
Söker sig utomlands
När vården finns tillgänglig upplevs den alltså vara mycket bra. Men på grund av kötiderna fortsätter många kvinnor att söka vård på privata kliniker i Sverige eller utomlands, vilket blir en klassfråga där de som har möjlighet att betala kan hoppa över kön, trots att de betalar skatt för en behandling de har rätt till. Andra söker vård utomlands som de i vissa fall kan få ersättning från Försäkringskassan för. Men det kan innebära medicinska risker att söka vård utomlands, inte minst för komplikationer som rör medicinering och uppföljning - ett problem som lagändringen var tänkt att lösa. Dessutom kan det vara komplicerat att balansera hemmaliv och arbetsliv med sista minuten-resor utomlands, särskilt under pandemin.
Det är ett dystert läge att en klinik utan sperma är ansvarig för den landstingsfinansierade assisterade befruktningen i en stor del av södra Sverige.
Att utvärdera lagändringen på femårsdagen kräver sålunda insikter om verklighetens komplexitet. År 2016 sågs lagen som en modernisering av familjepolitiken och ett steg mot jämställdhet och jämlikhet i vården, vilket den var. Men 2021 är det uppenbart att det inte är tillräcklig att ändra lagar. Minst lika viktigt är det att vården får resurser för att genomföra de lagstadgade förändringarna. Detta handlar delvis om donatorverksamhet – att får resurser för att värva och hantera donatorer. Men det handlar också om att utöka kapaciteten i allmänhet, så att de finns tillräckligt med personal och plats. Det är ett dystert läge att en klinik utan sperma är ansvarig för den landstingsfinansierade assisterade befruktningen i en stor del av södra Sverige.
Rachel Irwin, doktor i antropologi vid Lunds universitet