Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden magasin, kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv.

70-talet blev högerns – inte 68-vänsterns

1968 års mytomspunna vänsterrörelse var ingen revolution. Studerar man valresultaten skulle det rimliga vara att dra den rakt motsatta slutsatsen om 1968 års betydelse, skriver Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden magasin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I år är det 50 år sedan det mytomspunna 1968. Vänsterns år. Födelseåret för det radikala 70-talet.

Men var det verkligen så? Eller minns vi bara det som stack ut, det som var annorlunda?

Jag är själv född 1968 och växte upp i en liten stad ute på västgötaslätten. Jag var själv politiskt engagerad från fjorton års ålder.

Ändå måste jag erkänna att det krävdes en plats på universitet i Göteborg för att jag skulle förstå vad folk menade när de med drömmande blick och nostalgiskt tonfall talade om det där magiska året.

Studerar man valresultaten skulle det rimliga vara att dra den rakt motsatta slutsatsen om 1968 års betydelse. Just det året vann Socialdemokraterna en av sina största segrar. Partiet fick över 50 procent i andrakammarvalet. Vänsterpartiet kommunisterna gjorde ett katastrofval med tre procent.

Det fanns förstås andra, alternativa vänsterpartier, men inget av dem samlade mer än några promille i stöd.

Revolution, någon?

Nähä, inte det. Borgarbrackor!

Efter det blev 1970-talet högerns årtionde. De borgerliga partierna vann 1976 och 1979, och det påföljande 80-talet blev startpunkten för 25 år av nyliberal dominans.

Så vad betydde egentligen 1968? I sin bok med samma titel som årtalet skriver göteborgsstatsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker att det avgörande var att 1968 skapade ett samhälle där individens rättigheter, frigörelsen av sexualitet och könstillhörighet, rätten att välja religion och strävan efter jämlikhet blivit självklarheter.

Jag delar den bilden. Det antiauktoritära draget var det viktigaste med 1968.

Det var därför Centern vann så stora framgångar på 1970-talet. Deras decentraliseringspolitik blev en folklig variant av 1968-protesterna. Det var också därför nyliberalismen vann. Som filosofi betraktat är nyliberalismen ytterst anti-auktoritär. Som praktik är den blind för att en fri marknad skapar stenhårda ekonomiska hierarkier.

Bjereld och Demker skriver att arvet från 1968 nu utmanas av populistisk höger, som sätter ramen för hela det politiska samtalet, och av andra partier som tror att det är så tidens vindar blåser. Men det anti-auktoritära är för starkt, menar statsvetarna. Det kommer att segra.

Jag hoppas att de har rätt. Erfarenheten av att växa upp i en småstad efter 1968 har lärt mig att det som fyller debattprogram och sociala medier inte alltid speglar människors verkliga värderingar.

Men jag tror också att vi måste vara på vår vakt. Effekterna av 1968 syntes först indirekt och efter lång tid. Frågan om hur dagens auktoritära klimat kommer påverka framtiden återstår ännu att besvara.

Jesper Bengtsson

chefredaktör Tiden magasin, kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv