Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

2019 är året då EU mognade

Valet till EU-parlamentet visade att ännu har inte Europa helt förändrats. Men EU är mer splittrat än någonsin och dess institutioner måste möta väljarnas krav på förändringar, skriver Susi Dennison, European Council on Foreign Relations.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

År 2019 kan komma att bli ihågkommet som det år då EU växte upp, efter ett årtionde av smärtsamma och splittrande tonårsdispyter om den ekonomiska och finansiella krisen och om hur man ska hantera migrationen. På grund av den större vågen av nationalism förutspådde många att detta års val till Europaparlamentet hade kunnat innebära slutet för det europeiska projektet. Istället verkar det som att EU som politiskt projekt genom detta val har uppnått myndig ålder, eftersom man för första gången kan börja tala om en europeisk väljarkår.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Före valet blev det tydligt att en europeisk identitet vid sidan av en nationell identitet blivit allt viktigare. Detta framkallade en viss Euro-pessimism bland väljarna. Denna känsla av att EU skulle kunna kollapsa inom de närmaste tjugo åren finns paradoxalt nog bland majoriteten av medborgarna i de flesta medlemsländerna, trots att 68 procent av européerna enligt Eurobarometerns data tycker att det egna landets medlemskap i EU är en bra sak.

Denna känsla av att EU skulle kunna kollapsa inom de närmaste tjugo åren finns paradoxalt nog bland majoriteten av medborgarna i de flesta medlemsländerna

Denna osäkerhet om världen runt omkring, där tre fjärdedelar av EU:s väljare anser att det politiska systemet har brustit antingen på nationell eller på europeisk nivå eller på båda, ligger till grund för en väljarkår som är stressad och rädd. Från Italien till Frankrike och vidare till Nederländerna märkte de nationalistiska partierna detta, och slutade att tala om att lämna EU och började i stället att arbeta för en internationell allians för ett Europa med ”sunt förnuft” – kanske en fortsättning på det europeiska projektet men denna gång utifrån deras vision.

Även miljöpartierna och andra progressiva aktivister utnyttjade denna rädsla för framtiden och en önskan om förändring, och kopplade ihop motståndet mot det rådande läget med att rösta i valet.

Orsaken till detta års mer politiska debatt inför valet till Europaparlamentet berodde kanske på att man på en mer känslomässig nivå förstod hur européerna tänkte. Trots viktiga nationella frågor i vart och ett av de tjugoåtta medlemsländerna som deltog i valet, syntes gemensamma särdrag i de europeiska väljarnas inställning till detta val. Till slut kände väljarna att de fick chansen att visa vilket Europa de ville ha och med ett betydligt större valdeltagande än tidigare, som nådde 51 procent, började de ge svar.

Trots viktiga nationella frågor i vart och ett av de tjugoåtta medlemsländerna som deltog i valet, syntes gemensamma särdrag i de europeiska väljarnas inställning till detta val

I en ”dagen-efter-undersökning” som tankesmedjan ECFR och Yougov genomförde i de sex största EU-länderna frågade vi vilka de största hoten var som väljarna tänkte på när de gick och röstade. För över 170 miljoner väljare (43 procent av den europeiska väljarkåren), var klimatförändringarna och miljön kritiska frågor. En lika stor del av väljarkåren framhöll att skydd av demokratin och rättssäkerheten var de frågor som motiverade deras röster, medan migration var viktig för 120 miljoner (30 procent). Skälen var olika för väljare för de pro-europeiska respektive anti-europeiska partierna. De första var mest motiverade av klimatförändringar (53 procent), demokrati och rättsäkerhet (47 procent) och nationalism (44 procent), medan de sistnämnda röstade för partier som lovade att minska invandringen (52 procent) eller garantera säkerhet och kämpa mot terrorism (44 procent).

Det finns en viss förväntan på EU-institutionerna att skapa ett ”Europe qui protège” (Europa som skyddar sig). På frågan om på vilken nivå väljarna förväntar sig att hoten de tycker är viktiga ska tacklas, svarar det största antalet, 45 procent, ”både nationell och europeisk nivå”. Näst flest, 24 procent, tyckte att själva EU-samarbetet är den bästa nivå på vilken man ska ta itu med dessa hot, medan arbetet på den nationella nivån fick det lägsta antalet svar, 22 procent.

Klimatförändringar är en fråga som är av stor vikt för alla typer av väljare – inte bara dem som gav sitt stöd till miljöpartierna

Skillnaden i européernas rädslor och hur de tycker att dessa ska tacklas är helt enkelt ett särdrag som tillhör det nya politiska landskapet. Nu, då EU-institutionerna fortsätter att arbeta efter valet, måste de finna sätt att svara på väljarnas budskap till dem. Ett tillvägagångssätt är att arbeta med frågor som är viktiga för alla partiers väljare. Klimatförändringar är till exempel en fråga som är av stor vikt för alla typer av väljare – inte bara dem som gav sitt stöd till miljöpartierna. I vår undersökning frågade vi om mer skulle göras för att förebygga klimatförändringarna trots de ekonomiska kostnaderna detta kan innebära. I denna fråga tycker en stor majoritet av alla åldersgrupper och alla typer av väljare oavsett parti att man måste göra mer.

En studie av manifest och vallöften från de partier som ökade mest i valet visar också att det finns majoriteter som önskar att fler åtgärder ska vidtas för att skapa en rättvis ekonomi och ett samarbete på europeisk nivå för säkerhet och försvar. Dock finns det starka minoriteter som är för ett Europa som agerar som global aktör i den konkurrenskraftiga internationella miljön.

2019 har ännu inte gett oss ett helt förändrat Europa. EU är mer splittrat än någonsin och balanserar på en tunn tråd. Institutionerna måste ännu smälta väljarnas krav på förändringar, och diskussionerna om den så kallade “Spetskandidat”-processen visar att det är en lång väg kvar innan vi har ett EU som ser tillräckligt annorlunda ut för att övertyga väljarna att man tagit till sig deras vilja. Men optimisterna i Europa – och efter ”stress och rädsla” är detta den tredje största känslomässiga kategorin inom väljarkåren – kan hoppas att vi, om tio år, ser tillbaka och märker att 2019 var det år då EU vände blad.

Susi Dennison

direktör för European Power program vid European Council on Foreign Relations