I början av 1900-talet ansågs bostadsbristen ligga till grund för många sociala problem och man byggde därför nödbostäder åt de medborgare som var i akut behov av bostad. Under 30-talet gav staten förmånliga lån till kommuner så att de kunde bygga bostäder åt barnfamiljer, så kallade barnrikehus, vilket blev starten för allmännyttan. Under denna tid såg man också en ökad efterfrågan bland arbetarklassen att äga sina bostäder. Därför infördes bostadsrätten. Det blev ett sätt att genom föreningar äga överkomliga bostäder och skapa mer jämlikhet. På 60- och 70-talen genomfördes miljonprogrammet där 822 000 bostäder byggdes under 15 år. Det var en satsning med brister, men det var åtminstone en satsning.
Under 2018 utannonserades totalt 7 255 hyresrätter på Boplats. Det kan jämföras med de nära 240 000 bostadssökande som var registrerade på Boplats under samma tid. Framförallt är det unga som är bostadslösa och många tvingas bo kvar hemma alltför länge. Naturligtvis köper inte bostadslösa ungdomar möbler och husgeråd, vilket leder till en lägre tillväxt som i sin tur mycket väl kan snabba på en annalkande lågkonjunktur. Dessutom blir det allt tydligare för varje år att bostadsbristen är en klassfråga. Det existerar nämligen ingen bostadsbrist bland högavlönade som lätt kan spara till en insats och få höga bolån. I varje budgivning är det den ekonomiskt starkaste som vinner och den fattigare förblir bostadslös. Man kan tycka att det är marknadsekonomins spelregler, men när det kommer till just bostäder har Sverige genom 1900-talet gång på gång visat att man värnat om sina invånares bostadssituation och det är också det som byggt vårt folkhem och hämmat social kollaps. Vart har denna mentalitet tagit vägen?
Vad ser unga för framtid när de får veta att det dröjer tio år i bostadskö eller krävs tvåmiljonerslån för att få en liten bostad? För många är det en omöjlighet vilket föder politikerförakt, uppgivenhet och utanförskap.
Det är enkelt att dra en parallell till 1900-talets början och de sociala problem som fanns då. Vad ser unga för framtid när de får veta att det dröjer tio år i bostadskö eller krävs tvåmiljonerslån för att få en liten bostad? För många är det en omöjlighet vilket föder politikerförakt, uppgivenhet och utanförskap.
Göteborgs stad har en vision att staden ska växa med nära en tredjedel till 2035 och det ska göras plats för 80 000 nya bostäder. Med tanke på att bostadskön redan idag är fylld till bredden och att de bostäder som nu byggs är för dyra för många att bo i, kvarstår frågan om detta kommer att hjälpa. 80 000 är en skärva av vad som byggdes under miljonprogrammets tid, trots att efterfrågan nu är ännu större. Folket skriker efter realistiska bostäder och dessvärre är svaret för klent. 120 år senare är vi tillbaka på ruta ett och frågan som återstår är: Kommer det att finnas plats för alla i denna nya stad?
Jonas Egfors
Journalist