I dag den 8:e mars uppmärksammas internationella kvinnodagen. Stiftelsen Allbright som kartlägger jämställdheten i näringslivet konstaterar att svenska bolag kommer att misslyckas med Agenda 2030 om inget drastiskt händer. Närmare 1000 män behöver ersättas med kvinnor för att näringslivets toppskikt ska bli jämställt.
Fem år har gått sedan världens ledare och FN:s medlemsländer antog den mest omfattande överenskommelsen för hållbar utveckling någonsin, Agenda 2030. Agendan innehåller 17 mål och jämställdhet är ett av de centrala målen. Mål nummer 5.5 lyder ”Säkerställ fullt deltagande för kvinnor i ledarskap och beslutsfattande ”. Sverige ser ut att misslyckas med målet.
Hamnat på efterkälken
Finland stoltserade ifjol med att utse 34-åriga Sanna Marin till statsminister – den tredje kvinnan i landets historia att axla statsministerrollen. Trots att Sverige slår på stora trumman gällande jämställdhet kvarstår faktum att vi hamnat rejält på efterkälken när det kommer till andel kvinnor på ledande positioner. Hela 79 länder har haft en kvinna som stats- eller regeringschef – och Sverige är inte ett av dem.
Utöver att Sverige ännu inte haft en kvinna som statsminister borde vi också skämmas över ojämställdheten på ledande positioner i näringslivet.
Bland börsens 333 bolag utgör kvinnorna endast 24 procent på ledningsgruppsnivå och 34 procent på styrelsenivå. För att 50/50 ska uppnås behöver exakt 974 kvinnor ta plats i ledningsgrupperna och lika många män flytta på sig. Med 10 år kvar till 2030 innebär det ett skifte med cirka 100 kvinnor per år.
Om utvecklingen fortsätter i samma lugna mak är chansen minimal att det globala målet för jämställdhet kommer uppfyllas. Detta, trots att sex av tio stora börsbolag ställt sig bakom de globala målen. Än så länge verkar snack trumfa verkstad hos majoriteten av bolagen.
Andelen kvinnor på ledningsgruppsnivå ökar nämligen med endast en procentenhet per år och i styrelserna har utvecklingen helt stagnerat. En femtedel av börsens bolag har homogenitet som strategi och frontar fortfarande med ledningsgrupper helt utan kvinnor. I flera andra länder diskuteras frågan vilt men här hemma tycks politiker och näringsliv ha tacklat av. Den svenska självbilden som en jämställdhetens frontfigur kväver diskussionen som en tung filt.
Att företagsledare blundar för kvinnors kompetens är tröttsamt men inte oförklarligt. Det svider såklart att inse att den bästa talangen inte finns i ens egna kompisklubb. Alltför ofta gräver valberedningar och styrelser i de egna nätverken när en ny ledare ska tillsättas. Nätverken består oftare av personer vid namn Anders eller Per, än Anna och Helena. Kamratskap verkar alltjämt stå högre i kurs än kompetens.
Det innebär bland annat att bryta vanan att anställa män på potential och kvinnor på bevisade meriter.
De 1000 nya kvinnor som Agenda 2030 kräver kommer inte att magiskt dyka upp på golfklubbarna eller på andra informella arenor där män knyter vänskapsband. Ett jämställt näringsliv kräver jämställda processer för rekrytering och befordran. Det innebär bland annat att bryta vanan att anställa män på potential och kvinnor på bevisade meriter. Förlegade ideal kopplade till ledarskap sätter fortsatt käppar i ledarkvinnors karriärutveckling.
Företagen har största makten att driva förändringen mot ett mer jämställt näringsliv men sumpar chansen. Alltför många bolag slår fortfarande dövörat till trots berget av forskning som pekar på affärsnyttan med jämställdhet. Bland skaran bolag som försöker adressera frågan finns fortfarande för många som satsar på punktinsatser som enstaka jämställdhetsföredrag, eller de som tror att det räcker att kopiera konkurrentens strategi.
Dela lika mellan föräldrarna
När näringslivets chefer misslyckas med att ro jämställdheten i mål på egen hand måste politiker knuffa såväl chefer som anställda i rätt riktning. Ett av de allra bästa verktygen för det är att lagstifta om att föräldraförsäkringen ska delas lika mellan vardera förälder. Kvinnor och män tjänar nämligen ungefär lika mycket och är chefer i lika stor utsträckning fram till det första barnet fötts. Efter det tappar kvinnor inkomst och lön och blir mer sällan chefer. Och medan pappornas chans att bli chefer fortsätter att öka med åldern, avstannar andelen kvinnor som blir chefer vid 30-årsåldern.
Att dela lika bidrar till att båda föräldrar får bättre förutsättningar att utveckla sina karriärer. Bägge parter får en starkare förankring på arbetsmarknaden, med högre lön och bättre pension som resultat. Ett effektivt verktyg för de politiker som menar allvar med målet om en jämställd arbetsmarknad, och för de som tycker att världssamfundets överenskommelser är värda att hedras.
Amanda Lundeteg, vd Allbright
Maija Inkala, kommunikatör Allbright
Tove Dahlgren, utbildningschef Allbright