Tyska kejsardömets sammanbrott den 9 november 1918 och vapenstilleståndet två dagar senare den 11 november innebar slutet på första akten av en europeisk ur-katastrof som radikalt ritade om världsdelens karta. Tre kejsardömen föll och en mängd stater i östra Europa blev självständiga. Samtidigt såddes fröet för akt två; framväxten av nationalism, kommunism, nazism och fascism.
Startskottet inträffade i kejsardömet Österrike-Ungern i och med mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo sommaren 1914.
Efteråt har det blivit populärt bland en del historiker att peka på Österrike-Ungern som en politisk och geografisk anomali: mängder av språk, etniska grupper och politiska strömningar samsades inom landet och som gjorde det inte bara svårt att regera utan oemottagligt för förändring och impulser utifrån.
I EU ryms en mängd olika etniciteter, intressegrupper och nationaliteter sida vid sida i en union som är lika tungrodd som svårstyrd.
Märkligt nog har Europas stora fredsprojekt – den Europeiska Unionen – gemensamma drag med den sedan hundra år avsomnade dubbelmonarkin vid Donau. I EU ryms en mängd olika etniciteter, intressegrupper och nationaliteter sida vid sida i en union som är lika tungrodd som svårstyrd. Här regerar mäktiga nationella, fackliga och branschstyrda särintressen. Ändå sågs EU fram tills alldeles nyligen som någonting självklart och behövt av de allra flesta.
I dag står EU inför sin kanske allvarligaste existentiella kris. Den nationalistiska våg som just nu går genom medlemsstaterna hotar i grunden det Europeiska fredsprojektet. I Sverige och i Frankrike, i Holland och Danmark, i Polen och Ungen, Slovakien, Italien och Storbritannien vinner nationalistiska EU-fientliga krafter mark. Frankrikes Marine Le Pen, Ungerns Viktor Orban och Storbritanniens Nigel Farage är dess förgrundsfigurer.
De ogillar EU för att gränserna har tagits bort och för att EU:s medlemsstater tvingas samarbeta och kompromissa med varandra, det samarbetet ser de som minskad självständighet. De har svårt att förhålla sig till traditionella medier och är obekväma med de institutionerna som vi byggde efter Andra världskriget just för att bevara den liberala världsordningen: EU, Nato, FN, IMF, et cetera.
EU, fredsprojektet som skapades för att förhindra ännu en europeisk ur-katastrof är djupt splittrat och saknar en tydlig idé om hur det ska kunna gå vidare.
Deras arbete har redan fått allvarliga konsekvenser i och med Brexit. Och jag tror tyvärr att det är bara början. Splittringens många linjer går inte bara längs med Engelska kanalen. I Europa står nord mot syd, öst mot väst, liberaler i bred mening mot nationalkonservativa, bruttobetalare mot nettomottagare. EU, fredsprojektet som skapades för att förhindra ännu en europeisk ur-katastrof är djupt splittrat och saknar en tydlig idé om hur det ska kunna gå vidare.
När Eurokris och flyktingkris slog till blev det lätt för de EU-skeptiska krafterna att suga upp människors oro för globaliseringens baksida och börja kräva mindre öppenhet och mer slutenhet.
Men vi som tror på EU, som tror på att EU-samarbete är ett någorlunda rimlig svar på frågor globaliseringen ställer, har heller inte lyckats svara på rätt sätt på EU-medborgarnas oro inför globaliseringens negativa konsekvenser. Vi har ofta förväxlat orsak och verkan och förklarat främlingsfientlighet och dess tillväxt för huvudproblemet.
Men partiernas storlek, tillväxt eller minskning är oväsentligt för medborgarna, det kan i bästa fall vara problem för andra partier. Medborgarna vill att vi löser deras konkreta problem: arbetslöshet, brist på framtidsperspektiv, skola som rustar en för global konkurrens, utsatthet inför framtiden, snabba förändringar av värderingar som präglar samhället, et cetera. Hade vi erbjudit rimliga svar på dessa problem hade inte främlingsfientliga krafter fått fäste helt enkelt.
Det räcker inte att säga, som hittills, att ”EU är bra”. Vi måste visa att EU-institutionerna är kapabla att lösa de riktiga problem som bekymrar människor. Och det har vi inte riktigt lyckats med hittills, trots vissa undantag. Då är det inte konstigt att misstron mot EU och dess institutioner fortsätter att växa. Om vi fortsätter så här hotar Europavalet i maj nästa år att bli en vattendelare där den nationalistiska högern gör stora frambrytningar i väljarkåren.
Vad vi måste göra är därför att reformera EU:s institutioner, återerövra förmågan att lösa problem och erbjuda konkreta lösningar. Det måste börja med en reform av unionens budget.
Vad vi måste göra är därför att reformera EU:s institutioner, återerövra förmågan att lösa problem och erbjuda konkreta lösningar. Det måste börja med en reform av unionens budget. Som det är i dag handlar den alldeles för mycket om att hålla en mängd särintressen under armarna. Budgeten måste vara ett svar, en struktur som möjliggör lösningar på de problem vi måste hantera. Reformen av budgeten borde därför börja med följande:
* EU:s budgetprocess och regler måste respekteras av alla. De dubbla måttstockarna måste tas bort och budgetprocessen måste få en större demokratisk förankring för att öka legitimiteten.
* Större fokus behövs också på tillväxtskapande åtgärder för att öka framtidstron. Inte minst måste den gemensamma jordbrukspolitiken, och sammanhållningspolitiken ses över.
* Större fokus behövs på de gemensamma utmaningarna som flykting- immigrations- och integrationsfrågorna.
* Därutöver krävs också följande långtgående reformer inom EU:s institutioner: Rådet, där medlemsstaterna möts för att göra upp policy och fatta beslut, måste bli öppnare och mer transparent. Europaparlamentet skulle må bra av samma öppenhet som råder i till exempel de nordiska parlamenten. Domstolen i Luxemburg måste bli mer opolitisk. Centralbanken ECB bli mindre politikdrivande och mer tillväxtskapande och inflationsbekämpande.
Inte minst måste alla dessa viktiga reformer förankras hos EU:s medborgare.
Gör vi inte det, riskerar EU att bli lika irrelevant i framtiden som Österrike-Ungen var 1918.
Jasenko Selimovic (L)
Europaparlamentariker