I år är det 400 år sedan Göteborg utdelades sina stadsprivilegier av Gustav II Adolf. Detta är en milstolpe som firats med allt från flaggor på spårvagnarna, lovordande politiker och reklam om framtidens byggprojekt. Planer på nya byggnader presenteras och diskuteras högt och lågt i sociala medier. Men oavsett vad man tycker om utveckling av Masthuggskajen, byggandet av Nya Konst eller Frihamnen så kan det inte förnekas att Göteborg, med en anmärkningsvärd framtidstro, är en stad på G.
Det tycks dyka upp ytterligare en lyftkran varje gång man blinkar och nya byggplaner ritas upp snabbare än Arkitekturupproret hinner lämna sina klagomål. Byggplaner som blir nya bostäder, stora kontorshus och handelsplatser. Nybyggnationer är något fantastiskt. Men känslan av framtidshopp drunknar ibland i bullret från byggplatserna. Innerstadsborna bekväma vardag störs av byggnadsställningar och hjälmprydda arbetare på lunchrestaurangen. Bredvid står fisförnäma Örgrytetanter som ojar sig över att staden minsann inte ser ut som den gjorde när de var små.
När jag passerar den nyligen invigda Hisingsbron på väg mot området som först välkomnade mig till Göteborg, Biskopsgården, slår det mig att samtidigt som innerstadsborna gnäller över bullret från bostadsbyggandet så tystnar ljudet av pålning när spårvagnen passerar Eketrägatan. Det som av vissa främst ses som ett irritationsmoment är inget annat än ett tecken på en välmående stad, och även förorterna förtjänar att få förfasas över byggandets buller.
Snabbare förändring
Stadsdelar som Biskopsgården är de som ofta välkomnar de nya göteborgarna, vare sig de är nyanlända utrikesfödda, studenter eller vilsna dalkullor som jag. Det är också ett område som ofta omnämns i diskussioner om gängkriminalitet, integrationsproblem och otrygghet. Problem som till viss del skulle kunna behjälpas av nya byggnadsplaner. Biskopsgården har flera kvarstående byggnader från det så kallade miljonprogrammet där stora, för tiden moderna, lägenhetshus fördes upp i ett försök att bygga bort 50-talets stora bostadsbrist. I stället skapades oattraktiva kvarter och segregation.
Så länge som området står utan bullret från byggplatserna kommer Biskopsgården inte bjudas in till Göteborgs framtidsvision.
Förändringen har redan påbörjats, men den måste snabbas på. Att utveckla stadsdelen med allt från billiga hyresrätter till fina villor, där människor av olika bakgrunder, åldrar och samhällsklasser kan träffas i grannskapet, då finns det en chans att faktiskt bryta segregationen som finns. Att diversifiera sorters bostäder kanske kan leda till att den nyanlända lär sig svenska av granngubben som alltid bjuder på kaffe och att fotbollsföreningarnas styrelseplatser aldrig står tomma. Låt oss ge det ett försök.
Göra bostadskarriär i samma stadsdel
Att glömma bort förorterna i framtidsbyggandet är också först och främst ett svek mot de som bor och trivs där. Familjen som nyss flyttat in i en villa i slutet av gatan, mannen som alltid vill småsnacka i mataffären och granntanten som försynt knackar på ibland och behöver hjälp med teven. Biskopsgården måste få bli ett område de kan vara stolta över. Där villor blandas med miljonprogramshus och studentlägenheter, och där tanterna tar ansvar för att rensa områdets rabatter eftersom de inte tycker att kommunen gör ett tillräckligt gott jobb. Ett område med samhörighet och grannsamverkan, där du kan göra bostadskarriär utan att överge stadsdelen du hittat din gemenskap.
Visst görs redan försök att uppnå detta. Några villor byggs här och var och kommunen talar om saker som att inspireras av en trädgårdsstad. Att nöja sig med den planen är som att slänga in tvätten i garderoben precis innan gästerna kommer, problemet finns kvar även om det inte syns. Så länge som området står utan bullret från byggplatserna kommer Biskopsgården inte bjudas in till Göteborgs framtidsvision.
En stad där det inte byggs är en stad på nedgång. Det är lätt att irriteras av cementblandarna och det bankande ljudet som aldrig tycks upphöra. Det är inte heller sällan jag själv svär över att spårvagnskartan tycks ändras varannan timme. Men inte att förglömma är att ljudet av pålning är ljudet av en framtid. Det är viktigt att påminna Örgrytetanten om att nybyggnation och utveckling faktiskt är något att fira, men utan att glömma vikten av bostadsbyggande i resten av stadens delar. 400 år har gått och siktet sätts nu på 400 år till. Fira med champagne och jubileumsbyggande men låt även förorterna förfasas av över byggandets buller.
Natalie Johansson, liberal skribent
LÄS MER:Så ska Göteborg få bort alla utsatta områden – på fem år
LÄS MER:Pilotprojektet: Biskopsgården ska gå från förort till trädgårdsstad
LÄS MER:Så vill de boende förbättra Biskopsgården
LÄS MER:Den nya staden ska byggas med framtidens göteborgare i fokus