Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Jag lär mig att ätstörningsvården är precis som resten av samhället. Jag lär mig att jag uppmärksammas om jag fortsätter vara smal, skriver debattören.  Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT
Jag lär mig att ätstörningsvården är precis som resten av samhället. Jag lär mig att jag uppmärksammas om jag fortsätter vara smal, skriver debattören. Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT

Ätstörningsvården har viktfobi

Jag tänker att ätstörningsvården har viktfobi. Anorexi- och bulimimottagningen har visserligen räddat mitt liv, men samtidigt förstört det helt och hållet, skriver Anna Nygren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag var tretton år och den enda makt jag hade var att vägra maten. På barnakuten satte de sond. Det var den värsta smärtan jag upplevt. Jag var tretton och diagnosticerad anorektiker. Där börjar min sjukdomshistorik.

Femton år senare har jag aldrig varit frisk. Jag har blivit utskriven och uppföljningen i öppenvården har blivit borttappad i och med att jag flyttat, och inte orkat eller velat anstränga mig för att få fortsatt vård. Jag får ett ordentligt återfall. Jag känner hur jag faller. Hamnar till slut på sjukhus. Jag är inlagd på anorexi- och bulimimottagningen. Den har räddat mitt liv. Samtidigt förstört det helt och hållet.

Jag har lärt mig mäta mat med decilitermått. Jag har lärt mig att inte tro på mina hunger- och mättnadskänslor, de är inte att lita på. Jag har lärt mig att om jag inte följer matschemat på permissionerna kommer det märkas på vikten – en logik som innebär att varje måltid syns på kroppen. Det min ätstörda hjärna tar till sig är att varje tugga jag tar fastnar som fett på benen. Jag blir helt störd av retoriken. Jag blir helt störd av mätandet.

Tydliga brister i vården

Det finns liksom ingen behandling. Bara den akuta svälten kan botas. Men med det botemedlet blir den bakomliggande problematiken allt sjukare. Jag var innan inläggning inte konkret viktfobisk. Det kom med vården. Jag inser att mitt hela liv, mina problem, är olösligt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill bara att jag ska vilja något annat än att stanna i sjukdomen.

Jag tänker att ätstörningsvården har viktfobi. Det syns bland annat i hur patienter som går upp för fort tvingas äta 75 procent av måltiden. Det syns bland annat i hur måltider kategoriseras som 50 procent, 75 procent och 100 procent. Det märks i BMI 19, som är målet.

Jag lär mig att ätstörningsvården är precis som resten av samhället. Jag lär mig att jag uppmärksammas om jag fortsätter vara smal. Och jag vill bara bli älskad.

Jag kan fortfarande se hur sjuk den vård jag får är

Att jag är ätstörd gör mig korkad. En svältande hjärna kan inte tänka. Det skrämmer mig. Men jag försöker tro att det ändå finns något kvar av min intelligens. För jag kan fortfarande se hur sjuk den vård jag får är. Jag ser en medpatient på avdelningen bli helt förstörd: Hon gråter och springer ut ur matrummet eftersom hon fått två deciliter vatten i stället för en. Detta hade inte hänt utan det här systemet. Jag gråter en deciliter för henne.

Otillräcklig behandling

Jag är korkad men jag ändå ser att detta inte funkar. Personalen slutar. Jag tänker att det är ledningen som är problemet. Det finns ingen möjlighet att behandla. Behandlingen går ut på att tvinga fram ätande. När jag var ett sjukt tonårsbarn kunde jag kleta ut min mat över mina kläder, jag kunde kasta tallrikar, skrika och slå personalen. Som vuxen kan jag inte längre. Jag äter ångesten, tuggar och sväljer.

Behandlingen går ut på att tvinga fram ätande

När jag bli utskriven från slutenvården tilldelas jag boendestöd. Jag ber handläggaren att jag ska få träffa endast kvinnlig personal, jag tycker det är en rimlig önskan. En medelålders man kommer hem till mig. Han ska hjälpa mig handla. Hjälpen går ut på att han granskar han min kundkorg och säger att det är bra att jag inte köpt energidryck. Det är en hjärndöd kommentar att ge en ätstörd person. För även ätstörda dricker, med skam och ångest, energidryck. Om jag köpt det, hade han fått mig att skämmas för det då? Samma man ska hjälpa mig laga mat. Han sitter i min fåtölj medan jag lagar. Plötsligt slänger han ur sig: ”Vet du att man går upp i vikt av chiafrön?” Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag faller. Jag åker hem till mina föräldrar. Lär mig att jag har lyckan och lyxen att ha föräldrar. Jag kan inte berätta allt för dem, för mitt tillstånd är en gåta för mig. Lögn, jag känner mitt tillstånd så väl, jag vill bara vara smal och sjuk. Jag fattar inte hur jag ska kunna vilja något annat. Jag och mamma lagar mat. Hon bär mig. Hon har skrikit åt mig. Vi har kastat tallrikar. Min pappa håller fast mig tills jag inte längre orkar göra motstånd. Jag är ett barn. Kommer jag någonsin bli vuxen? Jag tänker på alla som inte kan åka hem till mamma och pappa, som bara har sjukhuset. Vården är inte tillräcklig.

En vän som just nu är inlagd säger att diskmaskinen gått sönder igen. Personalen måste ägna tiden åt att diska i stället för att vårda. De vill att det ska installeras ett ordentligt storkök på avdelningen, så att maten inte ska vara ett problem, men det finns inte ekonomi. Så sköterskorna får fortsätta diska.

Jag sitter med mamma och målar naglarna. Hon är en punkt av trygghet. Jag gråter lite, upprörd över att inget kan göras. Ingen kan hjälpas. Det behövs så mycket mer. Varför kan vården inte ta hand om oss? Jag gråter inte mycket, bara lite, bara mycket frustrerat.

Anna Nygren