Hemmet är min borg, säger man. Ja, kanske om man vet att det på riktigt är ens hem. Men när man ständigt är beroende av andras vänlighet, de som hyr ut i andra hand till människor som jag, blir det enormt påfrestande och är allt annat än tryggt.
Så vilka är som jag? Som mycket ung flyttade jag hemifrån tidigt, mot mina föräldrars vilja, men eftersom jag var tonåring insåg jag inte konsekvensen av att ”klara mig själv” som jag absolut ville göra. I stället hamnade jag efter ganska kort tid i kronofogdens register för obetalda skulder. Det skulle ju ordna sig så småningom, var min plan. Men när jag sen också fick barn redan som 19-åring insåg jag snart att det kanske inte skulle göra det. Jag var minst sagt i en svår sits och min högsta önskan och vilja var att göra rätt men jag hade redan halkat efter i livskalendern.
Vem som helst kan hamna i en svår sits. Bara för att man en gång i livet gjorde dumdristiga val, innebär det inte att man är en dålig människa som inte klarar av att betala hyran. Hyran är prioriterad för min del och jag har inte missat en betalning på flera år. Att konstant behöva söka andrahandskontrakt via Blocket eller andra kontakter och flytta runt är inte något stabilt och tryggt boende för någon, speciellt inte om man har barn.
Knyter sig i magen
Min son älskar sina fröknar och förskolan. Hittills har jag lyckats hålla mig inom ett rimligt geografiskt område så att jag kunnat behålla platsen där, men det knyter sig i magen på mig när jag tänker på att jag återigen måste hitta ny bostad – den här gången kanske jag inte har samma tur och min son kommer att få betala ett högt pris om han tvingas byta förskola, fröknar och kompisar. Jag försöker inte tänka på det men faktum är att mina flera år gamla misstag i dag påverkar mitt barns uppväxt. Även om jag vet att jag då gjorde mig skyldig till att inte betala alla räkningar så är jag i dag en helt annan person som betalar allt.
Tänk om man skulle kunna få en chans hos en enda hyresvärd. Ett förstahandskontrakt för mig i dag hade betytt en nystart i livet. Det hade inneburit att jag kunnat lägga tid och kraft på andra viktiga saker som att till exempel utbilda mig och verkligen kunna vara den förälder jag vill vara, fullt ut.
Socialtjänsten, som jag har kontakt med i dag i Mölndal, ger mig inget stöd i detta. De kräver bland annat att man ska söka mer brett, i stort sett i hela landet. Men alla vänner, familjen och förskolan finns ju här! Jag kan inte ens tänka mig in i hur ensam jag skulle känna mig om jag blev tvungen att flytta till en helt främmande ort och lämna hela mitt umgänge. Socialtjänsten hävdar att man får göra vad som krävs för situationens skull. Är man inte människa? Har vi backat till feodalsamhället? Är vi livegna?
Jag är sedan flera år aktiv medlem hos Boplats med över 2 200 poäng, vilket betyder att man har en stor chans att kunna få ett förstahandskontrakt. Jag får automatiskt mejl från hyresvärden att jag nekas på grund av kreditupplysningen. Spelar ingen roll hur många lägenheter jag söker, då de flesta har strikta regler. Jag har mejlat runt till många hyresvärdar och har fått samma svar från alla – att man ska söka via boplats. Ibland undrar jag om de ens läst min text. Hade de gjort det så kanske de hade kunnat föreställa sig hur akut det faktiskt är med en bostad för oss. Jag hoppas så klart inte att någon av deras anhöriga hamnar i min sits, men då kanske det är skillnad. Allt i dag handlar om kontakter och pengar.
Otryggt
Hinner vi inte hitta ett annat boende senast 31 augusti, då får jag och min treåring bo på vandrarhem som socialtjänsten i så fall betalar. Det blir ju knappast billigare än en lägenhet. Där kan det mycket väl bo alkoholister och drogpåverkade människor. Visst, det är tak över huvudet men ingen trygghet alls. Hur många vill bo så med ett litet barn? Tänk hur mycket som skulle vara vunnet på att ge mig en chans. Jag har inte dödat någon, bara missat att betala pengar. Något jag numera sköter till punkt och pricka.
Michelle Hom