Kommunal Väst och Vårdförbundet Västra Götaland har fått nog av att arbetsgivarna inom vård och omsorg i Göteborgs Stad gör skillnad på personal och personal. En yrkestitel, eller en arbetsplatsplacering avgör inte det mänskliga värdet. Lika värde ska innebära samma tillgång till skydd. Allt annat är fullkomligt oacceptabelt.
Regionens vård har alltid prioriterats högre än den kommunala. Det saknades resurser inom både Vårdförbundet och Kommunals avtalsområden redan innan covid-19. Det är ingen nyhet. Sedan början av 90-talet har det skett en betydande förskjutning av avancerad sjukvård från regionen till kommunerna. Ökade resurser har dock inte följt samma utvecklingskurva.
Något är allvarligt fel
När personal inom äldreomsorgen i Göteborg beskriver sin arbetsplats som ett minfält, är det något som är allvarligt fel. När hemtjänstpersonal inte får ha med sig munskydd ut till brukarna ens i förebyggande syfte, utan måste förlita sig på hemsjukvården för att eventuellt få ett munskydd, har ordningen helt havererat.
Sveriges kommuner ansvarar för den mest nära vården, bestående av bland annat vård av äldre, och vård av personer med fysiska och psykiska funktionsvariationer. Vård som sker i brukarnas hem. Ju närmre du kommer en annan människa, och ju längre tid du tillbringar hos en vårdtagare, desto större är risken för att du smittas, alternativt själv smittas av covid-19.
Ju närmre du kommer en annan människa, och ju längre tid du tillbringar hos en vårdtagare, desto större är risken för att du smittas, alternativt själv smittas av covid-19
Med andra ord är rätt och personlig skyddsutrustning extra väsentlig i den kommunala, nära vården. Ändå är det just här som de flesta rösterna höjts i rop på hjälp; “Vi har inte tillgång till den utrustning vi behöver!”
Det duger inte med generaliserande riskbedömningar och hänvisningar till allmängiltiga råd från Folkhälsomyndigheten när det gäller det vårdnära arbetet. Den typen av rå formalism är helt enkelt inte applicerbar på verkligheten inom den kommunala vården och omsorgen.
Vi som fackförbund står starkt enade kring att alla ska skyddas lika utifrån samma risker. Inget annat än risk får spela in. Inte pengar. Inte klass och titlar. Inte placering.
Någon kan dö
Det finns inga andra chanser i den här krisen. Det är här och nu som gäller. Ett enda beslut kan innebära att någon dör. Ändå finns det alltid ursäkter och förklaringar när arbetsgivarna förvägrar sin personal rättmätigt skydd emot covid-19. Hur är det möjligt?
Minns Stefan Löfvens uttalande i början av mars, när krisen precis var i inledningsskedet: “Pengar ska inte, och kommer inte att vara, ett problem för att minska den här smittspridningen.” Det borde i förlängningen betyda att all vård-och omsorgspersonal, enligt försiktighetsprincipen, ska ha samma tillgång till skyddsutrustning utifrån samma risker. Så enkelt borde det vara.
Innebär det faktum att den svenska sjukvården är uppdelad mellan regering, regioner och kommuner, även en uppdelning i människovärde? Att det inte är allmängiltigt, trots att det är lagstadgat, att arbetsgivare skyddar sin personal fullt ut i alla led, är en smärtsam sanning, som är svår att ta till sig i ett välfärdssamhälle som Sverige.
Chefen måste ta ansvar
För att försvåra situationen ytterligare har många sjuksköterskor tvingats in i en slags bestämmandeposition som de inte är vana vid, och som dessutom skapar en hierarki som inte funnits tidigare. Det är orimligt att sjuksköterskorna ska stå som arbetsmiljöansvariga, och att de i många fall till och med förväntas spara på skyddsutrustningen. Ansvaret att stå upp för kommunens riktlinjer kring skyddsåtgärder och skyddsutrustning ska ligga på första linjens chef, inte på sjuksköterskorna.
Det skapar konflikter mellan våra yrkesgrupper, och det är helt enkelt inte godtagbart att yrkesgrupperna spelas ut emot varandra på det viset. Samverkan är a och o för att våra yrkesgrupper ska kunna ge optimal vård och omsorg.
Det minsta de kan förvänta sig
Det är en skamfull orimlighet att vård- och omsorgspersonal någonsin ska behöva få känslan av att “vi är de som kan offras”. Särskilt under en tid när vi lever med en smitta som vi inte har kontroll över, och som rent av kan leda till döden. Medlemmarna i Kommunal och Vårdförbundet är yrkesskickliga och hängivna individer, som gjort aktiva yrkesval för att vara en del av en stark välfärd med hög kvalitet. Utan den välfärden faller Sverige. Det minsta de kan förvänta sig av samhället och sina arbetsgivare, vare sig de arbetar regionalt eller kommunalt, och oavsett yrkestitel, är att vi tar hand om dem som de tar hand om oss. Hur lever vi annars med oss själva när krisen väl är över?!
Anna Morschheuser, Arbetsmiljöteamet, Kommunal Väst
Åsa Sundin, styrelseledamot, Vårdförbundet Västra Götaland