Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Är det med vår sista arbetsdag framför ögonen som vi förväntas orka slita hela livet? skriver Ante Filip Tepic. Bild: Privat, Malin Hoelstad/TT

Är det viktigare att arbeta än att leva?

Riksdagen har utan vidare problem röstat igenom att vi måste arbeta längre. Pensionsåldern höjs, samtidigt som möjligheten att ha kvar sin anställning ytterligare ett år införs. Detta vittnar om en ambivalent inställning gentemot arbetet; är det en pina eller ett privilegium? skriver Ante Filip Tepic, fil master i statsvetenskap och skribent.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det som det nu antagna förslaget baseras på och har sin grund i, är att vi lever allt längre och sägs vara allt friskare. Medellivslängden ökar förvisso fortfarande i Sverige, men hur står det till med hälsoaspekten?

Att den psykiska ohälsan ökar bland vår befolkning är varken en hemlighet eller nyhet

Att den psykiska ohälsan ökar bland vår befolkning är varken en hemlighet eller nyhet. Det nya är i och för sig att den sprider sig allt längre ner i åldrarna, vilket leder till att vi har fler unga än någonsin som lever på antidepressiva preparat. Detta i sin tur har en stark koppling till arbetslivet och den förväntade livslängden; det är denna grupp som inom kort ska bära upp samhället, och som förväntas leva längre än vad vi gör i dag.

Det amerikanska skräckexemplet

USA, med sin etikett som ”Möjligheternas land” och där man arbetar som mest sett till genomsnittliga arbetstimmar, har de senaste åren tvingats bevittna en sjunkande medellivslängd. Som främsta orsak anges tidiga bortgångar på grund av överdoseringar, vilket i grunden åter kan härledas till en otillfredsställelse i livet. En liknande utveckling med sjunkande medellivslängd, kan mycket möjligt sprida sig i västvärlden, om händelseförloppen liknar varandra.

USA, med sin etikett som ”Möjligheternas land” och där man arbetar som mest sett till genomsnittliga arbetstimmar, har de senaste åren tvingats bevittna en sjunkande medellivslängd

Härmed kan vi se att det som ska utgöra grunden för ett längre arbetsliv – längre och friskare liv – inte vilar på entydiga premisser. Medellivslängden har tack och lov inte börjat sjunka hos oss, men det är på sin plats att tvivla på att den kommer fortsätta öka i en tid av en allt sämre mående befolkning.

En existentiell fråga

I och med realiserandet av förslaget att höja pensionsåldern, läggs en ännu större börda på en redan tyngd individ. Det som framför allt förespråkas från våra skarpsinniga ekonomer är att vi bör spara ännu mer för att försäkra oss om en dräglig pensionstid. Vilken visdom!

Är det med vår sista arbetsdag framför ögonen som vi förväntas orka slita hela livet?

Det hela väcker en seriös existentiell fråga. Vi bör ta itu med när livet i själva verket börjar. Har vi trots allt vårt materiella välstånd inte kommit fram till något bättre än att erbjuda en människa fullkomlig frihet förrän vid 70-års ålder? Är det med vår sista arbetsdag framför ögonen som vi förväntas orka slita hela livet?

Skjuter vi upp livet allt för högt, finns det en risk att vi i slutändan inte orkar sträcka oss för att nå det.

Ante Filip Tepic, fil master i statsvetenskap och skribent