Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det svenska systemet för att sätta slutbetyg hotar elevers rättssäkerhet och förvandlar resultatet av många elevers skolgång till ett lotteri. Det kan dock lösas relativt enkelt, men då krävs det att vi bryter ett tabu och tillåter oss vissa systemåtgärder, skriver Gustaf B Skar och Michael Tengberg.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ändring i skollagen löser inte betygslotteriet

Att ge de nationella proven större tyngd i betygsättningen av skolelever kommer inte att öka likvärdigheten i svensk skola. Det som däremot kan göra skillnad är om flera av varandra oberoende externa lärare bedömer de nationella proven, skriver Gustaf B Skar och Michael Tengberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I och med höstens skolstart träder en förändring i skollagen i kraft som innebär att resultat på nationella prov ska ges större vikt vid betygsättningen än tidigare. Därmed hoppas politiker komma till bukt med betygsinflation och bristande likvärdighet i skolan. Kritik har riktats mot förändringen för att den gör en enskild prestation viktigare än de kunskaper eleven visar upp under ett helt läsår.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är en motiverad kritik. Men det är värre än så. Den nya lagen bygger på ett felaktigt antagande om att lärare på egen hand kan sätta korrekta betyg på sina elever och den kommer därför inte bidra till ökad likvärdighet i svensk skola.

En svensk lärare har nästan oinskränkt makt över sina elevers betyg. Ur ett internationellt perspektiv är det uppseendeväckande.

Det svenska systemet för att sätta slutbetyg i årskurs 9 och på gymnasiet är en raritet i världen som helt saknar vetenskapligt stöd. Det är ett system som hotar elevers rättssäkerhet och förvandlar resultatet av många elevers skolgång till ett lotteri. Att åtgärda problemet kräver emellertid varken nya läroplaner eller fler nationella prov. Det kräver dock att vi bryter ett tabu och tillåter oss vissa systemåtgärder.

Ett tabu

Det är ett tabu att lärarbedömningar är fulla av det som i testforskningen kallas “fel”. Såväl testforskning som annan psykologisk forskning har visat att all mänsklig bedömning – oavsett om den utförs av läkare, psykologer, poliser, tandhygienister eller lärare – innehåller felaktigheter. För lärares del kan det handla om två kollegor som tolkar betygskriterier på olika sätt, att de är olika stränga eller att en och samma lärare kan nå olika slutsatser vid olika tillfällen. Forskning visar till exempel att en elevtext kan bedömas på olika sätt beroende på om den ligger överst i lärarens rättningshög, i mitten eller längst ned.

Kan skilja flera betygssteg

I våra egna undersökningar av samstämmighet mellan lärare som bedömer elevers läs- och skrivförmåga har vi funnit att det är vanligt att lärare är överens om betyg i ungefär hälften av fallen. Vi har också kunnat se att det ibland kan skilja flera betygssteg mellan den strängaste och den mest generösa läraren.

Vi har dessutom resultat som visar att skillnaderna kvarstår även efter att lärarna fått möjlighet att diskutera bedömningarna med andra lärare och tränats i att bli mer konsekventa och samstämmiga. Konsekvensen för eleven blir att det spelar en stor och avgörande roll vem av dessa lärare som sätter hans eller hennes betyg.

I det svenska skolsystemet har man inte tagit hänsyn till de fel som är förbundna med mänskliga bedömningar. Tvärtom, en svensk lärare har nästan oinskränkt makt över sina elevers betyg. Ur ett internationellt perspektiv är det uppseendeväckande. Det är också uppseendeväckande om vi beaktar det vi vet om mänsklig bedömning och de principer för rättssäkerhet som gäller i andra delar av samhället.

Säkrare bedömningar

Utan jämförelser i övrigt framstår det som otänkbart att till exempel en domare i tingsrätten inte bara skall bedöma skuldfrågan utan också gripa misstänkta förövare, genomföra förundersökning och agera både åklagare och advokat. I verkligheten är det ju till och med så att domaren bara är en av flera som bedömer skuldfrågan. På liknande vis är man vid anställningsbeslut, vårdbeslut kontaktskrivande et cetera ofta flera som bidrar till en samlad bedömning. Kort sagt, i nästan alla andra sammanhang har vi tagit konsekvensen av att fler bedömare innebär säkrare bedömningar.

Det nationella provet borde bedömas av minst två av varandra oberoende externa bedömare, som inte känner till vilken elev som har skrivit provet.

Det finns därför en åtgärd som kan vidtas omgående och som skulle reducera en del av den orättvisa som dagens bedömningssystem innebär: det nationella provet borde bedömas av minst två av varandra oberoende externa bedömare, som inte känner till vilken elev som har skrivit provet. En sådan ordning skulle minska den enskilda lärarens inflytande över det slutgiltiga resultatet på provet. Det skulle också ge betygsättande lärare ett kompletterande beslutsunderlag som inte var färgat av lärarens kunskap om eleven.

Digitalisering gör det enkelt

Vi menar att undervisande lärare även fortsättningsvis bör sätta termins- och slutbetyg, men att lärarna dessutom bör vara varandras anonyma och externa bedömare i samband med nationella prov. Med ett digitaliserat provsystem kommer detta enkelt att kunna sättas i system. Det blir på så vis även möjligt att löpande kontrollera samstämmighet, att sätta in åtgärder där det behövs och därigenom på ett systematiskt vis stärka incitamenten för alla som verkar i systemet att sätta rättvisa och likvärdiga betyg på elevernas kunskaper.

Gustaf B Skar

førsteamanuensis i norsk didaktikk, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet

Michael Tengberg

docent i pedagogiskt arbete, Karlstads universitet