Replik
Barnkultur, 21/5
Apropå debatten om Jan Lööfs i dag problematiska barnboksillustrationer, argumenterar Alexandra Kreus och Johan Söderman för att en putsad och gulligt barnanpassad kultur förpassar barn till en skyddad parallellvärld.
Jag håller med Kreus och Söderman om att barn får växa upp i en parallellvärld. Problemet är dock mer omfattande än vad som framgår av deras artikel. Det är inte bara en specialdesignad och övervakad barnkultur som hindrar barn ifrån att delta i samhällslivet– hela utbildningssystemet spelar en sådan exkluderande roll. Därför skulle jag vilja ställa samma fråga som Kreus och Söderman, fast med skolan i åtanke: Hur skall barn kunna förstå sin samtid när skolan ständigt serverar en tillrättalagd bild av den?
En skyddad sfär
I skolan förmenas barn en förstahandsupplevelse av samhället. Skolan utgör en skyddad sfär, där kulturyttringar är noggrant utvalda och anpassade efter barnens utvecklingsnivå. I skolans värld tror man inte på barnens förmåga att ”tugga maten” själva. Därför matar man dem med en kultur som först har tuggats av didaktiker. Att direkt ingå i samhället blir för svårsmält, tror man. Därför introducerar man barn till pengar och inköp, segregation och orättvisor, mänskliga rättigheter och jämställdhet genom läromedel och pedagogiska övningar – i stället för att barnen med egna ögon får se vad det hela handlar om. Jag undrar vad ett barn förstår vid ett ord som ”demokrati” när det sitter där bakom sin bänk och får reda på att detta skolliv är en del av ett demokratiskt samhälle.
Barnlöst samhälle
Föreställningen om de skyddsbehövande barnen leder till att vi vuxna lever i ett barnlöst samhälle. Barnen finns inte med där de vuxna vistas och de håller inte på med sådant som vuxna gör. Med tanke på detta gör det liten skillnad om Lööfs bilder och Lilla Hjärtat ingår i kursplanen eller inte. Självklart är det bättre med en mångfacetterad barnkultur, än en putsad och tillrättalagd. Men i vilken mån behöver barn över huvud taget en egen kultur?
Bättre för barnen vore i stället att få se själva, och i den mån det är möjligt pröva på hur det är att vara vuxen, inte bara i hemmet, utan även som en del av samhällslivet.
Ditte Storck Christensen
doktorand, institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet